Recension: Super Mario 3D Land

Ny Nintendokonsol, nytt Mario-spel. Så brukar det låta, och så lät det även när Nintendo 3DS lanserades. Lanseringstiteln hette Super Mario 3D Land och var ett tredimensionellt-plattformsspel som utnyttjade det mesta med den då nya maskinen. Nu har även jag sätt tänderna i detta lir på min 2DS och det är dags att sätta betyg!

Mario har alltid handlat om en sak, nämligen spelglädje. De lekfulla miljöerna och de glada färgerna har alltid fått mig på gott humör, och att Nintendo är branschens bästa utvecklare när det kommer till plattformsspel gör inte saken värre. Frågan är då om Super Mario 3D Land levererar spelglädje?

Svaret på den frågan är faktiskt ett ganska obestämt nja. I början av spelet tyckte jag allt var kul. Banorna var roliga, grafiken var så där härligt glättig och färgglad och allt kändes som det skulle. Desto längre in i spelet jag kom så kände jag att allt flöt på, för att sedan upptäcka att det flöt på FÖR bra. Allting kändes alldeles för enkelt. Banorna är fyllda med mynt och power-ups vilket gör spelet väldigt lätt. På en bana hinner jag samla in flera extra liv och det är sällan jag dör en enda gång. En anledning till att jag inte dör på banorna är Marios tanooki suit som enligt min mening dyker upp alldeles för frekvent. Man hittar den på i princip varje bana vilket leder till man inte behöver precisionshoppa lika noggrant då du enkelt kan sväva till plattformen som du siktat in dig på. Mycket av utmaningen försvinner om du inte behöver tänka på hur du ska hoppa. Det räcker med att du hoppar i någorlunda rätt riktning för att sedan sväva bekvämt till ditt mål.

En annan sak som man snabbt lägger märke till är att Nintendo utnyttjat 3D-effekten hos 3DS när de designat banorna till spelet. En del banor är byggda på djupet vilket gör dessa banor ganska svåra för mig att spela igenom då jag inte har något 3D-effekt på min 2DS.

Grattis! Du klarade banan. Med den alldeles
för vanliga tanooki-suiten...

Efter att utan problem tagit mig igenom alla åtta världar så  känner jag mig ändå rätt nöjd med spelet. Svårighetsgraden ökade något i de sista banorna där man fick anstränga mig, vilket jag gillade.

Men sen händer något. Efter sista bossen låser man nämligen upp alla världar igen fast som specialvärldar. Alla banor har gjorts om till alternativa versioner och till min stora glädje är dessa banor betydligt svårare och mer utmanande. Jag får inte hela tiden de mest bekväma power ups'en och nu behövs det verkligen fingerfärdighet för att komma till rätt plattform. Vissa av dessa banor har begränsad tid och då gäller det att samla på sig klockor på banorna vilket ökar tiden med tio sekunder. Ett riktigt kul grepp som verkligen tvingar en att vara fokuserad. En klar förbättring från det första varvet av spelet, i min mening.

Specialvärldarna räddar upp Super Mario 3D Land från att vara ett ganska trist Mario-spel till att bli ett riktigt kul Mario-spel. Nintendo har försökt kamma alla medhårs. Nya spelare, i och med den lättare svårighetsgraden på det första varvet, och de vana spelarna med de svårare specialvärldarna. Men helheten blir ändå något ljummen på det stora hela för min egen del, av just den anledningen.

Betyget till Super Mario 3D Land blir 3 av 5.

Fyra fördomar om Nintendo 2DS

Som jag skrev i mitt senaste inlägg har jag alltså köpt en Nintendo 2DS. En konsol som jag nu hunnit testa rätt ordentligt och kan nu ge ett ordentligt intryck.
För de som inte vet så är Nintendo 2DS en version av Nintendos 3DS fast utan stödet för 3D. Alltså kan du inte få något 3D-djup i bilderna som visas upp på den övre skärmen, vilket du kan få om du har en vanlig, eller en XL variant av Nintendo 3DS.

För att illustrera vad jag tycker om Nintendo 2DS så tänkte jag kommentera på de fördomar jag hade om 2DS innan jag själv fick testa den. So here we go!

1. Den är ful! 
När 2DS'en utannoserades skrattade jag gott och länge framför sådana här memes.

De flesta verkade tycka att den var ful, inklusive jag. Men nu när jag har den här hemma måste jag säga att designen har vuxit på mig. Jag har den röd/vita varianten och den ser riktigt läcker ut. Ser väldigt "spelig" ut i sitt utseende. Lite barnslig sådär, vilket passar den väldigt bra! 

2. Den är obekväm!

Detta var den punkten jag var absolut oroligast över. Om en bärbar konsol inte är skön att hålla i blir det inte mycket spelande på den, och då har designen motarbetat själva maskinens funktion. Nämligen att bli spelad på. Men nu efter ca en vecka av användning så kan jag lugnt säga att den inte alls är obekväm, trots sin rätt plastiga känsla. Den är till och med skön att ha i händerna! Jag är ingen van användare av den vanliga 3Ds'en eller XL-varianten så jag kan inte riktigt jämföra med hur de känns att spela på, kontra 2DS'en. Men jag tycker absolut att 2DS'en håller måttet när det gäller komfort. 

Jag och 2DS'en.

3. Dåligt att den inte går att vika ihop!

De tidigare varianterna av 3DS (samt den första DS'ens varianter) har alla gått att vika ihop. Detta går inte att göra med ett 2DS. I början kändes det lite ovant att inte kunna göra. Nintendo har löst det genom att lägga till en knapp som sätter konsolen i sleep-mode, så istället för att vika ihop konsolen trycker man alltså på en knapp för att sätta konsolen i stand by. Alltså fattas inte funktionen som ihopvikbarheten medförde, vilket jag gillar. 

4. Den är onödig!

"Varför släpper Nintendo ännu en ny 3DS? Och denna gång utan 3D-effekten? Fan va onödigt! Nintendo bara mjölkar med nya varianter av samma konsol! Det måste jag twittra om på min Samsung Galaxy S5 active pro zoom 4G!!!*". Ungefär så här reagerade en stor del av internet när Nintendo först utannonserade 2DS. Vad berättigar egentligen 2DS'ens existens?

Jag skulle säga att 2DSens största styrka är priset. När 3D-effekten är borta så kunde priset pressas en hel del så att även en student som jag inte har några problem med att köpa en 2DS. Samt så var jag aldrig speciellt intresserad av att spela i 3D så att köpa en 2DS kändes logiskt enligt mig!

Nu har jag besvarat mina egna fördomar om 2DS, och som ni kanske märker så var inte fördomar helt representativa för den faktiska upplevelsen.

Tills nästa gång
Ha de gott!

*Jag skojar lite. Men det är rätt intressant att när Nintendo släpper ny hårdvara så säger många att de mjölkar, men det är inte ofta man hör det samma om mobil-tillverkare som Apple, Samsung och Sony.

Att köpa konsoler

Senaste gången jag köpte en konsol så gick jag i högstadiet. Sommaren hade precis tagit fart och jag hade sparat. Länge. 

Jag hade sorterat upp mina DS och Wii-spel i två högar. En hög med bra spel som jag ville ha kvar och en med spel som skulle säljas. Det blev förvånansvärt många spel i säljhögen. Allt från Guitar Hero till Animal Crossing (vilket var ett spela jag verkligen gillade). Dessa spel skulle hjälpa mig att få råd till en Playstation 3, så att jag äntligen kunde få spela spelet som fick mig att välja sida i förra spelgenerationen, nämligen Infamous.

Jag och mina föräldrar åkte till Karlstad. Det är nämligen dit man åker om man bor i Kristinehamn och vill köpa något annat än smågodis. Och denna gång var det verkligen inget smågodis jag var ute efter utan ett tekniskt monster. I alla fall i mina ögon.

Den versionen av PS3 jag köpte.

Jag bytte in spelen och fick alldeles för lite pengar för dem, som vanligt när man byter i spel i spelbutiker. Flera hundralappar färre än vad jag hade räknat med. Men det fick inte stoppa mig. Jag skulle ha mitt Playstation 3. Jag hade bestämt mig. 4000kr fattigare och en 80gb PS3 rikare så var vi på väg hem.

På vägen tillbaka till småstan så köpte jag mitt första spel till min nya maskin. Skate 2. Ett otroligt bra köp i tanke på att jag fortfarande spelar det. Speltiden på det spelet måste passerat över 100 timmar, vilket är rätt mycket i min mening.
Det var alltså så det gick till förra gången jag köpte en konsol. Planering, spel som skulle säljas och en bilfärd till en annan stad.

Igår köpte jag en ny spelmaskin. En 2DS som jag hittade för 499kr på en elkedja i Örebro. Har länge tänkt att jag skulle köpa en 3DS när väl den nya versionen kommer ut någon gång nästa år. Men med ett sådant pris kunde jag inte låta bli. Köpte även Super Mario 3D Land till av bara farten. Lite skillnad om man jämför gårdagen med dagen då jag köpte min PS3a, för lite mer än fem år sedan. 

Så nu har jag alltså en ny konsol hemma. Ser otroligt mycket fram emot att spela Fire Emblem: Awakning inom en snar framtid. Frågan är om det är lönt att skaffa det innan C-uppsatsen är färdig. Vill ju inte stressa mig igenom det spelet.

Tills nästa gång
Ha de gott!

Ett gynnsamt barndomsberoende

-Nu går du ut! Du blir ju helt beroende av de där skärmarna! 

Detta är nog en mening de flesta som växt upp under 90 och det tidiga 00-talet fått höra. Föräldrar som drar ut sladdar, gömmer tv-kontroller och ger tv-spelförbud, allt för att man skulle gå ut och leka lite i solen istället. Barn ska inte sitta stil, de ska klättra, springa och hoppa och helst av allt ute i skogen med några vänner.

Min uppväxt präglades till stor del av detta. När jag inte var inne och spela så var jag ute och lekte att jag var i ett spel eller spelade på min Gameboy. Allt var centrerat kring spel, så kan man säga att jag var beroende? Beroende av att befinna mig i spelens värld antingen genom att spela dem, leka dem eller bara tänka på dem.

Likt många barn gillade jag att fantisera mig långt bort från den tråkiga lilla värld som var Kristinehamn i Värmland på det sena 90-talet. Jag trivdes helt enkelt bättre i min egen fantasis värld, där jag kunde bestämma vad som fanns och vad som var möjligt. Mina fantasier var ofta uppbyggda likt de spel jag spelat som till exempel, The Legend of Zelda, Pokémon, Super Mario mfl. Att befinna mig i spelens värld var något jag behövde för att kunna vara mig själv.

Så spel var något som var absolut nödvändigt för mig, utan dem så var jag inte mig själv, i alla fall inte i det långa loppet. Jag behövde deras fantastiska världar för att kunna lära mig att komma på egna världar och tankar, som utvecklade min kreativitet. Kanske så hade jag aldrig skrivit min första låt ifall jag aldrig spelat tv-spel i barndomen, och med all sannolikhet hade jag aldrig börjat blogga. Spelen gjorde mig till den jag är
idag.

Och det är jag evigt tacksam för.

Wii

Det är kallt ute. Snön ligger på marken och de kalla temperaturerna får marken att gnistra som om den var dekorerad med glitter. En syn som känns ganska avlägsen och främmande en dag som denna, 22 grader i skuggan i Juli. Men så såg det ut i alla fall, i December 2007 i en liten stad i Värmland. Det var julafton och det var dags att öppna julklapparna. Jag ser ett stort paket som jag strategiskt väljer att öppna sist, då jag vill få det största glädjeruset på den sista klappen. I Detta paket gömmer sig en maskin som kommer centrera mitt liv i flera år framåt.
-"Ett Wii!" ropar jag högt och hjärtligt.
Det tar inte många minuter innan jag pluggat in konsolen in i tvn på övervåningen i mitt barndomshem. Jag sätter i skivan till Wii sports som har följt med maskinen och sätter igång spelet. Med några enkla rörelser så får jag tennisraket att göra som jag vill (någorlunda) och det är en härlig känsla. Denna maskin som jag vid flera tillfällen testat hos mina vänner finns nu även i mitt hem, framför min tv. Att jag spelar tv-spel på julafton är definitivt mer regel än undantag, men en sak var annorlunda denna julaftonskväll. Jag står inte framför tvn själv, utan jag har sällskap av hela min familj. Wii var en konsol för alla. Det spelade ingen roll om du aldrig hade hållit i en spelkontroll innan, du kunde spela på Wii i alla fall.

På många sätt är Wii en förlorare. Under den förra spelgenerationen där Wii tampades mot Xbox 360 och Playstation 3 så hävdade många att Wii var det svagaste tillskottet. Hårdvaran var mycket begränsad, den hade inte HD-upplösning som konkurrenterna samt att de stora AAA-spelen inte kom till Wii, i alla fall inte i samma versioner som till konkurrenternas maskiner.

Men Wii hade något de andra saknade, de hade de nya spelarna. Gamla och unga samlades framför TVn för att spela Wii, inte helt olikt min familj på julaftonskvällen  2007. Wii blev en gemenskap framför TVn snarere än över nätet som Xbox och Playstationen tryckte på. Wii blev någonting annat. Med många spel som tilltalande flera och även de mer "hardcore" inriktade spelen så blev Wii en konsol med ett stort spelutbud, vilket i grund och botten vad som gör en bra konsol. Spelen.

Nu, hela 7 år senare sitter jag nu med mitt Wii igen, fast i min egen lägenhet. Väldigt mycket har hänt i mitt liv under dessa år, men samtidigt känns det precis som då. Allt har förändras samtidigt som inget har hänt.

Artisterna i mina öron: First Aid Kit

Artisterna i mina öron är en serie inlägg som handlar om mina favorit musikartister som vars musik flitigt spelas på mitt Spotify-konto. Detta är del 2 och detta inlägg handlar om country/folkpop-duon First Aid Kit!

Hur mycket av modern musik har egentligen stämmor i sig? Har ni tänkt på det någon gång? Inte? Inte jag heller innan jag upptäckte First Aid Kit för några år sedan. I princip all övrig musik jag lyssnar på så är det en som sjunger i taget, förutom på någon refräng lite då och då. Därför sticker verkligen First Aid Kits sångstil verkligen ut från mängden och upplevs nästan som magisk. 

First Aid Kit består av systrarna Klara och Johanna Söderberg och de blev riktigt stora när de föra album släpptes The Lion's Roar. De har även haft den stora äran att jobba med min absolut största idol Jack White och även spelat live med honom! När First Aid Kit spelar live så spelar Klara gitarr och Johanna spelar ofta någon form av piano.

Varför är First Aid Kit så fantastiska?

När jag lyssnar på First Aid Kits musik så blir jag på sånt där skönt humör, det är som de spelar och sjunger för själen. Deras melodiska sångmelodier är helt otroliga och stämmorna gör bara allt ännu mer awsome! De fyller ett tomrum i mitt musikhjärta som jag inte visste fanns. Men nu vet jag att något har saknats och nu är jag hel igen. Tack Klara och Johanna!

Länkar till några favoriter:
Wolf
My Silver Lining
Chiquitita (ABBA cover)
Emmylou

BONUS!
The Lion's Roar gående på Paris gator!

Tills nästa gång

Ha de gott!

Recension: Godzilla (2014)

Igår var jag på bio, något jag inte allt för ofta är även fast det är ganska trevligt. Jag och några kurskamrater bestämde oss att vi skulle se den nya Godzilla-filmen på premiärdagen, så vi tog våra sega systemvetar-ben mot SF här i Örebro för att beskåda stora monster på stor skärm. Och det var, precis som jag önskat, det vi fick!

I tanke på att handlingen redan finns förklarad flera gånger om på internet så tänkte jag bara dra det lite kort. Forskare experimenterar på en stor grej (typ ett ägg) som de har hittad under ett område där det fanns ett kärnkraftverk för en tid sedan. Ägget kläcks och ut kommer ett stort monster, som inte är Godzilla. Monstret drar iväg och människorna vill lokalisera det. Släng i Godzilla och massa soldater i det hela så har du ungefär filmens handling där.

Många som gillar original Godzilla från japan hade många invädningar mot den amerikanska Godzilla-filmen som kom 1998. I den filmen var Godzilla i princip bara en större T-rex som på Jurrasic Park-manér terroriserade New York. Han hade inte mycket av sitt ikoniska utseende eller läten.

I denna nya amerikanska Godzilla-film lyckas de med detta betydligt bättre. Godzilla ser faktiskt ut som en modernare version av den japanska originalupplagan och ser riktigt cool ut. Han har även egenskaper som den japanska Godzilla hade men den tidigare amerikanska saknade. Designen på de andra (!) monstren köper jag också och även de ser riktigt balla ut.

Walter White..?

Det man kan klaga på är som i många andra Godzilla-filmer människorna. Man bryr sig inte om att den otroligt stereotypa manliga soldat-huvudrollen har en fru som han älskar över allt annat och att de har en son tillsammans. Seriöst! Tristare huvudkaraktär får man leta efter! Något som också är störande är att det är i princip bara kvinnor och barn som man får se bli riktigt rädda över monstrens närvaro. Soldaterna som ska försöka ha ihjäl dem är så där amerikanskt modiga och blinkar inte för nått. Really? Ifall världens tuffaste jävel skulle stå framför Godzilla, Fucking 100m långa Godzilla så skulle fan hen bajsa på sig. Blir så trött på amerikanska actionhjältar...
Fast å andra sidan, det är inte människorna som spelar huvudrollerna utan monstren! Trots detta gör Brian Cranston en hyfsad roll och agerade liknande som när han spelade Walter White i Breaking Bad.

Sammanfattningsvis så gillar jag filmen. Den har absolut sina brister, men de kretsar kring saker som egentligen inte är väsentliga för en Godzilla-film. Sakerna som är viktiga är de visuella effekterna, stämningen och monstren och på samtliga punkter måste jag ändå säga att filmen lyckats! Uppbyggnaden i början var faktiskt sjukt bra och även i slutet så satt jag på helspänn. Gillar du monster? Då ska du se Godzilla!

Artisterna i mina öron: Tom Morello

Artisterna i mina öron är en serie inlägg som handlar om mina favorit musikartister som vars musik flitigt spelas på mitt Spotify-konto. Detta är del 1 och detta inlägg handlar om gitarristen Tom Morello!

Tom Merollo är kanske mest känd som gitarristen i den politiska rock/alt-rockgruppen Rage Against The Machine, där han blev känd för sin unika stil och sätt att spela gitarr på. Han tog mer inspiration från hiphopare och olika DJ's än andra kända gitarrister, vilket ledde till ett väldigt unikt sound. Gitarren i hans låtar låter ganska ofta som om det skulle vara något helt annat en den gitarr han håller i.

Tom Morello är även känd från Audioslave och sitt solo projekt The Nightwatchman. Som The Nightwatchman spelar han politiska låtar på en nylonsträngad gitarr medan han i Audioslave spelar elgitarr som liknar mer den i Rage Against The Machine fast där musiken har mindre politiskt budskap.

Varför är Tom Morello så fantastisk?
Hans stil är verkligen helt unik! Man kan verkligen höra på ett solo om det är han som ligger bakom det, och hans riff är så svängiga och hopp-vänliga att det nästan är omöjligt att inte headbanga till, även om man sitter på en fullsatt buss. Med hjälp av en Whammy-pedal och en wah wah-pedal får hans solon otrolig karaktär och jag njuter lika mycket varje gång han trampar på dessa.

Länkar till några favoriter:
Rage Against The Machine - Killing in the Name
Rage Against The Machine - Sleep now in the Fire
Audioslave - Show me how to Live
Audioslave - Like a Stone
Bonus: DETTA SOLO!!

Ta en titt på hans grejer och jag är övertygad om att ni kommer gilla det!

Tills nästa gång

Ha de gott!

Recension: Thomas Was Alone

Ibland är det svårt att förklara för folk som inte spelar varför digitala spel är något annat mer än bara ett tidsfördriv. Jag brukar säga att spel kan ge unika upplevelser som inte går att komma åt i film, musik eller böcker. På ett sätt stämmer det här. När jag slår sönder fiender i Bayonetta, eller när jag skjuter efter motståndarlaget i Call of Duty så upplever jag något som jag inte kan uppleva på något annat sätt än i spel. Men det finns mycket i spelmediet som sällan utnyttjas på ett bra sätt, nämligen det interaktiva berättandet. I väldigt många spel är det så att man spelar i några minuter, får sedan en mellansekvens uppslängd i ansiktet där lite av handlingen berättas, för att jag sedan får fortsätta spela. Det är så här vi har lärt oss att spel ser ut. Och därför blir jag alltid lika positiv när detta trötta grepp byts ut mot något annat, och där är där Thomas Was Alone kommer in i bilden.

Thomas Was Alone handlar om fyrkanter. Fyrkanter i en värld. Världen består också till största del av fyrkanter. Låter väldigt enkelt, simpelt och kanske rent av tråkigt. Men det är det inte. Nej nej, det är det verkligen inte.

De modiga fyrkanterna måste korsa vattnet!

Till en början spelar du endast som Thomas som är en ensam röd fyrkant. Du tar dig som Thomas fram i världen och lär dig kontrollerna, medan en väldigt välbehaglig, brittisk, manlig röst berättar vad som sker i världen och Thomas huvud. Mycket av hela behållningen med hela spelet är berättarrösten som gör ett otroligt bra jobb. Hans röst ger ett djup till spelet, som tillsammans med den underbara musiken och grafiken bidrar till en fantastisk presentation.
 
Själva spelmekaniken är simpel. Fyrkanterna kan hoppa och röra sig i sidled i den tvådimensionella miljön, för att ta sig till olika portaler som finns utplacerade på banan. Under spelets gång får du som spelar tillgång till flera olika fyrkanter med olika förmågor och personligheter. Vissa fyrkanter har mer speciella förmågor, som tex den klumpiga och blåa tjejen Claire. Hon kan flyta och hoppa på vattnet, vilket leder till en uppsjö av nya pussel och utmaningar.

Thomas Was Alone är verkligen vackert.

Thomas Was Alone kanske inte verkar så speciellt vid första anblick, men det är det verkligen. Den upplevelsen som Thomas Was Alone bjuder på går nämligen inte att få tag på i något annat medie. Alla de olika fyrkanterna har mer personlighet och karaktär än i de flesta spel jag spelat och även en del filmkaraktärer. Jag skulle rekommendera Thomas Was Alone till alla. Inte bara vana spelare, utan verkligen alla. Så bra är det.

Thomas Was Alone får betyget 5/5

Magic the Gathering-draft

Nu har jag spelat magic i ca en månad. Spelet har blivit mer advancerat och nu är det ganska mycket att hålla reda på. Jag och några kurskamrater brukar sitta och spela några parti magic i väntan på föreläsningar, vilket är väldigt trevligt.

Igår var jag på min första magic-draft. En draft går till så att deltagarna tar med sig tre stycken boosters var (paket med 15 kort i). Man börjar med att öppna en booster var och tittar igenom korten. Sen väljer man ett kort av dessa 15, det kortet behåller man, sen så skickar man vidare resten av korten till personen bredvid. De andra deltagarna gör likadant, så även du får en ny hög med kort som du får välja ut ett kort ifrån och sedan skicka vidare. Så håller det på tills alla kort från allas deltagares boosters är utdelade, sen är det dags att bygga en kortlek med de kort man fått. Denna kortlek ska bestå av 40 kort, varken mer eller mindre. Sedan spelar man i turnering så att alla får möta alla. Den som har vunnit flest matcher vinner.

När alla matcher är spelade så gör man en så kallad "rare-picks". I varje booster finns nämligen ett kort som är sällsynt. Alla dessa sällsynta kort som fanns i de olika boostersen läggs ut. Den som vann flest matcher är den som får välja ett sällsynt kort först, sedan får tvåan välja osv. Tillslut har alla fått några sällsynta kort var och draften är slut.

Några av de mer sällsynta korten jag fick tag på under draften.

Vad jag vet är detta bara ett sätt att drafta på, och att det finns många varianter på det. Men det var iaf så här vi gjorde och jag tyckte det var sjukt kul. Blev riktigt nöjd med de korten jag lyckades kamma hem.

Tills nästa gång

Ha de gott!

Recension: Bayonetta

Spelåret 2010 började med en smäll. Recensenterna var eniga om att nu var den då pågående spelgeneration i full gång och äntligen hade den kommit upp till sin riktiga potential. Det spel som fick recensenterna att uttrycka detta var Bayonetta, ett hack 'n slash från skaparen av Devil May Cry. Jag förstod aldrig hypen. Varför skulle detta vara så bra? Bayonetta ser bara ut som någon tagit kalkeringspapper över ett Devil May Cry-spel och sedan lagt till en sexualiserad kvinna istället för Dante som huvudperson. Flera år senare sitter jag nu med eftertexterna till Bayonetta framför mig på Tvn, och detta är min recension av spelet.

Som jag redan nämnt är alltså Bayonetta ett hack 'n slash-spel från 2010 som påminner om spelserien Devil May Cry. Har man spelat Devil Mat Cry tidigare så kommer man garanterat känna igen sig. Stora vapen, over the top hela tiden och oneliners som haglar tätt efter varandra. Framförallt känns Bayonetta otroligt japanskt, men det kommer jag återkomma till.

Själva handlingen finns det inte mycket att säga om. En häxa vid namn Bayonetta vaknar upp ur en 500 års sömn utan några konkreta minnen från vem hon egentligen är heller hur hon hamnat i det moderna samhället. Det ändå hon vet är att hon gillar att döda änglar och ja.... mer behöver man egentligen inte säga. Handlingen är verkligen så där dum som tyvärr en hel del spel har tendens att vara. Men något som dessa mediokra spel saknar som Bayonetta har är det sjukt galna strider och over the top presentation! För att spela Bayonetta, är bland det mest pulshöjande jag spelat på väldigt länge! Bossarna är så sjukt stora och för det mesta utmanade att jag nästan blir helt svettig. Och när jag väl besegrat bossen så skriker jag ut i glädjande svordomar. En mycket härlig känsla!

Man skulle kunna tro att detta är den största bossen. Det är det inte.

Något som jag alltid antog om Bayonetta var att det skulle vara väldigt sexistist, vilket jag inte tycker bör finnas i tvspel över huvud taget. Men till min stora förvåning är faktiskt inte Bayonetta så fruktansvärt sexistiskt som jag trodde. Visst, hon blir "naken" när hon använder en superattack, det finns pinsamma moment när hon posar för kameran och insomningar på hennes rumpa. Alla dessa moment är helt överflödiga och jag kan säga att jag hade upplevt spelet som bättre om dessa moment inte fanns med. Men det finns ändå en hel del bra saker med karaktären Bayonetta. Hon är riktigt cool och riktigt jävla stark. Hon slaktar bossar som är (utan att överdriva) hundra gånger hennes egen storlek. De många onliners hon häver ur sig är förvisso väldigt ostiga, men samtidigt charmiga och ibland riktigt roliga.

Summa summarum är Bayonetta väldigt japanskt, på både gott och ont. Många barnsjukdomar som sexistiska inslag och dum handling, och samtidigt fantastiskt gameplay och presentation. Musiken är i sina stunder riktigt bra! Finns även en hel del roliga banor som man bara skrattar åt för att de är så otroligt over the top! Ifall du bara vill ha något hjärndött att spela som ger dig en utmaning och galna strider, så skulle jag rekommendera att testa Bayonetta och se om det är något för dig. Och ifall du är en sucker för japansk galenskap som jag, så finns det en stor risk att du kommer gilla det.

Bayonetta får betyget 4/5!

Magic The Gathering

När jag var mindre spelade jag mycket olika kortspel. Favoriterna var Yu-gi-oh och Duel Masters. Jag och mina kompisar kunde spela i timmar och vi slet oss till och med från tv-spelen för att spela de roliga kortspelen. Men ni vet hur det går, man "växer" ifrån intressen som man hade som barn och börjar med något annat. Men nu på senare tid har jag fått anledning att återkomma till liknande typer av kortspel då några av mina klasskamrater introducerade mig till Magic the Gathering!

Jag ägde några få Magic-kort när jag var barn, men jag tyckte de var fula och svårförstådda. Men när jag såg på Magic-korten nu så tyckte jag de ser väldigt tilltalande ut. Mina kamrater förklarade hur man spelade och vi spelade några matcher. Och gud vad jag fick nostalgikänslor! Det kändes nästan exakt likadant som när jag var barn, och det var riktigt härligt!

Några dagar senare köpte jag och min sambo en stor box med kort. Boxen innehöll 285 kort och det blev en ganska stor hög med kort. Vi gjorde i ordning fem mindre lekar med ca 40 kort styck och började spela. Det var riktigt kul även denna gång och investeringen kändes lyckad! Nu spelar jag och min sambo flera gånger i veckan och det har blivit en hobby för oss båda, vilket är superkul!

I framtiden har jag tänkt lägga upp fler inlägg som handlar om Magic, där jag även kan förklara lite om hur man spelar. Men det får bli en annan gång.

Tills nästa gång

Ha de Gott!

TV-serieåret 2013

Förra året tittade jag på en hel del tv-serier. Jag tror jag aldrig kollat på så mycket tv-serier som jag gjorde förra året, med en god anledning. Det fanns så otroligt mycket bra att kolla på! I detta inlägg berättar jag lite om de serierna jag gillat mest och skulle rekommendera alla att ta en titt på!

Sherlock:
Jag vet att Sherlock inte släppte några fullängdsavsnitt under 2013, men det var under förra året jag fick upp ögonen för serien. Med den snyggaste produktionen av en tv-serie någonsin så berättar Sherlock en intressant tolkning av Sherlock Holmes i modern tappning.

+ Filmningen, musiken och rent allmänt presentationen! Sherlock och John's snabba och roliga dialoger.
- Få avsnitt. Partier som ibland känns lite omotiverat långa.

Orange Is The New Black:
En Netflix-exklusiv serie som handlar om ett kvinnofängelse. Vi följer Piper Chapman som anländer till fängelset mitt i livet, och där hon får lära sig leva efter andra regler. Sjukt välskrivna karaktärer och skickliga skådespelare! Riktigt rolig och samtidigt väldigt gripande. Ett måste helt enkelt!

+ Underbara och framförallt olika karaktärer.
- Några ointressanta partier ibland. Kanske..(?)

Breaking Bad:
Jag såg igenom hela Breaking Bad på några få veckor. Det säger en del. Highschool-lärare tröttnar på sitt liv och börjar sälja droger, i korta drag. Sjukt spännande i många stunder! Karaktärerna visar både bra och dåliga sidor hos varandra. Många minnesvärda scener. Saul Goodman är en riktigt rolig karaktär.

+ Minnesvärda karaktärer och häftiga scener.
- Finns flera partier som känns som transportsträckor.

Misfits:
Några brittiska tonåringar som har samhällstjänst får superkrafter som de inte riktigt vet vad de ska göra med. Olika karaktärer som blir en intressant mix tillsammans. Riktigt rolig och bra användning av licensierad musik.

+Många roliga avsnitt och situationer. Karaktären Nathan hat-älskar man!
- Avsnitten hänger inte bra ihop. Inte speciellt genomtänkt. Nathan försvinner i tredje säsongen och jag slutade titta.

Attack On Titan (Shingeki No Kyojin):
2013 släpptes den bästa animen jag sett sedan Death Note. Den är så otroligt cool och har en sån seriös ton som man sällan ser i animes. Världen har blivit invaderad av jättar som äter människor och nu måste människosläktet kämpa för sin överlevnad. Vissa scener är så tragiska och känslosamma att jag nästan inte orkar titta, men ändå kan jag inte sluta! Så sjukt jäkla bra!!

+Attack on Titan har öppnat min ögon för anime igen. Tack! Årets bästa intro-låtar!
-Vissa avsnitt kan vara en aning långsamma.

Doctor Who:
Förra året var det 50-jubileum av den brittiska, klassiska sci-fi-serien Doctor Who. Av en slump börjar jag och min sambo titta på den nya serien av Doctor Who, och fastnade för den. Många veckor senare sitter vi fortfarande på kvällarna och tittar på avsnitt och skrattar och fascineras av den underliga värld som Doctor Who bjuder på. Det är något med Doctor Who som är otroligt bra, utan att jag egentligen vet exakt vad det är. Den är bara bra. Riktigt bra till och med! Kanske till och med den bästa serien jag någonsin sett!(?)

+Fantastiska ikoniska karaktärer och skurkar, världar och dialoger!
-Finns en del dåliga och tråkiga avsnitt.

Tills nästa gång
Ha de gott!

Recension: Worms 2: Armageddon

Snart så är framtiden här. Och då är det inte framtiden med flygande skateboards som i Tillbaka till framtiden jag pratar om. Nej den framtid jag syftar på är att allt mer av spelutbudet på våra moderna plattformar endast kommer gå att nå via en digital butik istället för en fysisk. Allt fler indiespel hyllas och får toppbetyg, och i de flesta fall kan de endast nås vi digital distribution.

Ett spel jag har nått via digital distribution är Worms 2: Armageddon. Det kostade en liten bit över hundralappen och hämtades hem via Playstation-store, den digitala butiken i Playstation 3. 

Om man har spelat Worms tidigare så känner man garanterat igen sig. De galna vapnen är här, de lekfulla bakgrunderna på banorna och de roliga rösterna på maskarna. Precis som i tidigare spel så kan man fortfarande göra sina egna lag och regler, som man sedan använder i multiplayer.

Det finns även singelplayer-uppdrag där man ställs inför olika utmaningar och pussel. Om du klarar uppdraget belönas du med en valuta som du kan köpa vapen, hattar, banor, röster som du sedan kan använda när du skräddarsyr dina lag och regler. 

Worms är som absolut roligast i multiplayer. Det är när man sitter i soffan och spelar tillsammans som spelet verkligen kommer till sin rätt. Det är enkelheten i Worms som är dess styrka, och det är denna styrka som får mig att säga "en match till" efter en avklarad omgång. 

Men det finns tyvärr några dåliga sidor med spelet. Gränssnittet känns ibland ganska otydligt och dumt. Man hittar inte det man vill, vilket är irriterande. Något som jag saknar är co-op uppdrag, vilket jag tror hade funkat hur bra som helst i ett Worms-spel. 

Bortsett från sina brister är fortfarande Worms-konceptet sjukt underhållande och lättillgängligt vilket gör att det bara är att sätta sig ner och spela och ha kul, även fast man aldrig rört en Worms-spel innan. Och det är inget dåligt betyg!

Worms 2: Armageddon får 4/5 i betyg!