Recension: Bioshock Infinite

Ett av årets absolut mest hypade spel. I ca 6 år har spelet utvecklats och i år släpptes det äntligen! Bioshock Infinite är här! Men när spelet togs emot av pressen här i Sverige hände något som jag inte riktigt förväntat mig. Spelet blev både hyllat och sågat och många av de speljournalister jag följer såg spelet som en besvikelse. "Hur kan detta vara möjligt?" tänkte jag. Ken Levin, skaparen bakom det första Bioshock har ju återvänt med detta nya spel som enligt all logik borde vara fullkomligt magiskt? Men så är det alltså inte? Eller? Med min Bioshock-pepp nere på botten blev det inget direkt köp som jag tänkte. Det fick dröja flera veckor efter release då en kompis erbjöd mig att få låna hans exemplar jag fick testa spelet. Nu är jag färdig och detta är min recension av Bioshock Infinite.

Staden Colombia!

Som säkert de flesta vet så utspelas Bioshock infinite inte i Rapture (staden från de tidigare spelen). Nu är man istället placerad i himlen i staden Colombia, som vi kommer till i princip i början av spelet. Vi tittar oss omkring i den färgglada staden med våran huvudkaraktärs, Booker DeWitt's ögon. Staden känns levande och människorna i den verkar glada och trevliga. Det vill säga innan helvetet brakar lös.


Efter en halvtimme och en lugn och trivsam inledning ser du dig själv mitt i en galen eldstrid med fiender överallt. Du är tydligen en slags efterlyst brottsling fast du bara varit i staden i mindre än en timme. Och allt på grund av ett slags märke på din hand som föreställer bokstäverna "A.D". Det var när en man såg märket på Booker's hand som han tillkallade vakter och vi hamnade i all denna action.

Spelet spelas som de tidigare Bioshock-spelen fast med en modernare känsla. Nästan lite som Call of Duty eller Battlefield. Om jag ska nämna några ändringar så kan man inte ha mer än två vapen på sig samtidigt vilket jag tycker är synd. I de tidigare spelen i serien så hittade man vapnen på olika platser i staden och när man funnit något, behöll man det. Här kastar man och byter vapen i princip hela tiden. Något som tillkommit är en sköld som skyddar dig från att bli av med din hälsa. Skölden återfår även sin kraft ifall du skyddar dig från fiendernas eld en stund.

När fienderna ser Booker brakar helvetet löst!

Plasmiderna är borta med ändå inte. De är fortfarande med i spelet fast går under namnet Vigor här istället. För att kunna använda dessa Vigor's så behöver man ämnet salt som är bränslet till Vigor-attackerna. Förutom de nya namnen så fungerar de övernaturliga attackerna i princip likadant som i tidigare Bioshock-spel. Det funkar lika bra att kasta eld och el uppe i Colombia som nere i Rapture.

Något som blir klart för en ganska tidigt och som ni kanske redan förstått så är tempot i Bioshock Infinite mycket högre än i de äldre spelen. Det kommer fiender från alla håll och det är svårt att undvika alla kulor som viner i luften. Det finns även en del fiender med övernaturliga förmågor som att kasta eld eller teleportera sig och dessa bjuder oftast på en svår kamp. Jag får ofta slut på salt och måste därför förlita mig på skjutvapnen, vilket ofta leder till repeterande spelmoment. Det finns även så kallade sky-lines som man kan åka på för att förflyta sig snabbt i staden. Dock blir användandet av dessa väldigt kaotiskt under strid och gör nästan saker och ting värre än att underlätta, då även fienderna kan använda dessa sky-lines.

Den största förändringen med Bioshock Infinite är Elisabeth. Hon är karaktären som man åker till Comlombia för att hämta, och genom att göra detta ska Booker bli skuldfri från sina synder. Vad det rör sig om för synder och varför man just ska hämta Elisabeth låter jag vara osagt men deras relation blir en mycket spännande resa.

Elisabeth tar sig en svängom på dansgolvet.

Elisabeth behöver man inte skydda i strid när hon är med en. Hon klarar sig fint utan ditt skydd och hjälper dig med att hitta ammunition, salt och hälsa. Elisabeth kan även öppna låsta dörrar vilket kommer till stor användning när man ska leta uppgraderingar till Booker. Men det hon framförallt bidrar till är att föra handlingen framåt och hennes sätt att interagera med miljön får staden att kännas äkta. När man är vid ett fönster tittar hon gärna ut och kommenterar det hon ser. Ibland berättar hon lite om sig själv när man går i korridorerna eller så berättar hon lite om Colombias historia.

Att spela att nytt Bioshock-spel kändes stort för mig. Att se den nya staden var mäktigt och känslan den gav mig är svårbeskrivbar. Detta håller tyvärr inte i sig när vågor efter vågor av fiender attackerar mig. De låter mig inte va och ger mig inte utrymme att utforska denna vackra stad som jag vill. Jag måste ständigt vara beredd på action och det förstör mycket av känslan och jag känner mig faktiskt lite stressad när jag spelar. Det finns många fina ögonblick i spelet men tyvärr alldeles för många generiska action-sekvenser. Huvudkaraktären tycker jag verkligen inte är Booker utan Elisabeth. Hon är den jag bryr mig om medan Booker verkar bara vara en jobbig snubbe. Dock kommer min åsikt om detta ändras i slutet av spelet men det tänker jag inte avslöja här. Desto mindre man vet om handlingen, desto bättre!

Det är när tempot går ner och historien får utrymme att andas som spelet är som bäst

Bioshock Infinite är en riktigt fortsättning på det mästerliga Bioshock, men kanske inte den fortsättningen jag trodde jag skulle få. Istället för det mystiska och (någorlunda) lugna tempot i de tidigare spelen får jag istället ett hektisk tempo likt dagens moderna militär-shooters. Stämningen finns kvar och en intressant berättelse berättas. I mitten av spelet kan det kännas lite segt men om man kämpar på lite till och kommer till slutet lovar jag att det kommer att vara värt det. Om man bara omstrukturerat striderna, behållit en del mekaniker från tidigare Bioshock så hade det varit ett riktigt drömspel! Men det är det tyvärr inte. Det är bra, i vissa stunder till och med riktigt bra, men tyvärr inte på samma sätt som det första Bioshock.

Bioshock Infinite är en fantastisk värld, en spännande handling i ett inte lika fantastiskt spel.