In Flames - Battles

Sen i vintras har jag varit mer eller mindre besatt av det göteborgska metallbandet In flames, så när nyheten om att de skulle släppa nytt album i November kom så blev jag minst sagt exalterad. Albumet släpptes den 11e november och jag har mer eller mindre lyssnar konstant på det sen dess.

Albumet börjar starkt med låten Drained som fungerar jättebra som plattans intro. En stark uppbyggnad som bygger upp mot en riktigt svängig refräng. Anders aggressiva  sångstil gör sig tillkänna i verserna och i bryggan, och jag tycker det fungerar riktigt bra.

Plattan innehåller dessutom de två singlarna som har släppts tidigare under hösten, nämligen The End och The Truth. Jag tycker att The End håller bra fortfarande, men jag har börjat tröttna lite på The Truth. Många traditionella In Flames-fans har visat sitt missnöje mot The Truth och anklagat den för att vara ren pop. Jag skulle inte gå så långt, men absolut är det en annorlunda låt för In flames. Den har sina stunder, men det är inte en av de bättre låtarna på plattan.

En låt som däremot är en bland de på bättre är Like Sand. Fy fan vad bra den här låten är! Versen påminner lite om hur Anders sjöng på Clayman och viss del Soundtrack to your Escape. De lugna orden som bygger upp mot en ilska som exploderar i bryggan. Refrängen innehåller både skönsång och skrik och jag tycker att det funkar så himla bra tillsammans. Texten är som ett stort långfinger till folk som inte kan förstå andras sorg eller problem. Det är iallafall så jag tolkar den. Riktigt stark!

In My Room, Battles och Before I Fall är inga superhits direkt. Jag tycker att Before I Fall har en rätt trevlig refräng med körer som är bra placerade, men annars är tyvärr dessa låtar ganska intetsägande. Tyvärr så får jag nog säga att även Underneath My Skin hamnar i samma kategori, då den inte heller ger något speciellt stort intryck. Så känner jag just nu iallafall.

Here Until Forever är den här plattans enda riktiga powerballad, och den levererar stort på den punkten. Jag kan tänka mig att många traditionella In Flames-fans inte tycker In Flames ska pyssla med ballader, men jag måste ändå säga att de sköter det utmärkt. Framförallt är det refrängen som får Here Until Forever att lyfta, och det med bravur. Bra power och hög allsångsfaktor. Me like!

För de som har varit skeptiska mot det nya soundet In Flames skaffat sig på senaste tiden så levererar In Flames en mer traditionell In Flames-låt i form utav Through My Eyes. Den är snabb, ösig och har tunga gitarrer. Tycker den fungerar utmärkt för vad den är, men inte en av mina personliga favoriter.

In Flames har tittat tillbaka till 2008 och återigen gjort en längre låt. Wallflower är hela 7 minuter och är ett episkt epos. Introt är en lång uppbyggnad som är väldigt melodisk, vilket jag uppskattar mycket.  Texten här handlar om att åldras och önskan att få vara ung. En väldigt mänsklig önskan som får tass på allvar i Wallflower. En annorlunda låt med en riktigt stark refräng och melodier. Absolut en av de bästa låtarna på skivan.

Skivan avslutas med Save Me och de två bonus låtarna The Greates Greed och Us Against The World. Save Me är något poppig men innehåller en hel del av Anders aggressiva sångsstil i verserna. En helt okej avslutning på skivan.

Bland de två bonuslåtarna så tycker jag att The Greatest Greed sticker ut som den bättre. Den innehåller en riktigt bra refräng och ösiga riff. Tyvärr är verserna inget att höja på ögonbrynen för. De funkar, men är inte speciellt starka. Us Against The World avslutar med ett snabbt tempo och allsångsrefräng, men tyvärr inga vidare verser. Låten känns aning splittrad och jag har lite svårt att placera den. Absolut inte dålig, bara inte nån av mina favoriter.

Det var alla låtar. Nu lite avslutande tankar.

Överlag gillar jag skivan. Den är snabbare än Siren Charms vilket jag kan tänka mig att många fans kommer uppskatta. Något som jag däremot kan känna är att texterna har blivit tråkigare och inte lite djupa som de varit på tidigare skivor. Absolut finns det undantag, Like Sand och Wallflower har riktigt bra texter, men annars tycker jag överlag att texterna har fått lida. En av styrkorna med In Flames är blandning mellan tygnd, melodi och texterna, och I Battles känner jag framförallt att texterna som fått minst kärlek.

Bästa låtarna tycker jag är: Drained, Like Sand, Here Until Forever och Wallflower. De ska man absolut kolla in!

Tills nästa gång
Ha de gott!

In Flames: Siren Charms. En artist kreativa frihet

Den senaste tiden har jag lyssnat väldigt mycket på det svenska metalbandet In Flames. Jag har lyssnat igenom större delen av bandets av diskografi, och när jag gjorde det så upptäckte jag att bandets sound har förändrats under alla år de varit aktiva. Detta fick mig att tänka på något som har slagit mig förut, och det är hur bandets fans reagerar när ett band de gillar utvecklar och förändrar sitt sound.

In Flames senaste skiva, Siren Charms fick en hel del kritik just av denna anledning. Skivan var betydligt "snällare" än tidigare skivor, och det gjorde många fans besvikna. De ogillar den utveckling som skett med In Flames ljudbild under många år. Låtarna har blivit mer "mainstream" med tydligare refränger och låtar som i vissa fall till och med passar sig för radio. Många av de äldre fansen som varit med sen början känner sig svikna. Deras stenhårda dödmetallband har blivit mainstream, den största synden ett band i den genren kan begå.

Har In Flames blivit mainstream?

Jag kan förstå att tanken på att "sälja ut sig" retar gallfeber på folk. Att bandet ändrar sitt sound så att den breda massan ska gilla det, och på så sätt tjäna mer pengar. Att det är kapitalistiska intressen som formar bandets musik, och att de skiter i de lojala fansen. Absolut, jag kan förstå att man kan känna sig sviken. Men grejen är att artisterna gör inte musik för sina fans (ok, vissa gör väl det) utan de gör det för sin skull. Musik är ett konstnärligt uttryck, oavsett om det gäller Jazz, Blues, Pop, Rap eller Dödsmetall. In Flames har inte gjort Siren Charms på grund av att de vill tjäna enkla pengar. Tvärtom så hade de säkert tjänat mer pengar genom att göra det som så många fans skriker efter, att gå tillbaka till det hårdare och råare soundet. De gjorde Siren Charms för att de ville det, och det kändes rätt där och då. Sen kan man tycka vad man vill om musiken, men anklaga inte artister för att sälja ut sig när de uttrycker sin musikaliska vision.

Personligen gillar jag Siren Charms väldigt mycket, så mycket att jag köpte den som LP och satte upp på väggen. Favoritlåtarna är Through Oblivion, Filtered Truth, With Eyes Wide Open och Monsters in the Ballroom men här finns även låtar för de som gillar hårdare tag. Everything's Gone och When the World Explodes innehåller mycket skrik och aggression, så den som letar efter det kommer även hitta det.

Spotify gjorde för ett tag sen en undersökning där man kollade på vilken genre som hade mest de lojala fansen, och det visade sig att det var metallfansen som var mest lojala. Kanske är det just därför så många av In Flames fans blivit upprörde över Siren Charms.

Om du nån gång känner dig sviken av ett band på grund av att de ändrat sitt sound på den senaste skivan, tänk efter på varför de gjort skivan på det sättet. De kanske vill säga något annat än det du är van vid, och det får du helt enkelt leva med.

In Flames

Ibland händer det att jag hittar ett band som jag blir helt besatt av. Jag lyssnar igenom alla bandets skivor, jag kollar på intervjuer med dem på nätet och tittar på livespelningar som jag hittar på Youtube. Mitt första band som jag fastnade så för var Hardcore Superstar, i min tidiga tonår. Jag blev helt besatt och ville konsumera allt som de hade satt sitt namn på.

Nyligen så fattade jag liknande tycke för ett annat band, som likt Hardcore Superstar kommer från Göteborg. Denna gången har mitt intresse fastnat för det melodiska dödsmetall-bandet In Flames.

Jag har lyssnat en del på metal tidigare, band som Sonata Arctica, Amaranthe, The 69 Eyes, Papa Roach och Disturbed. Men har aldrig riktigt nördat ner mig så mycket i dem (förutom Papa Roach möjligtvis, och Hardcore Superstar förstås, som skulle kunna ses som en slags metal). Så det är på sätt och vis rätt otippat att In Flames skulle falla mig så i smaken.

Det började med att jag gjorde i ordning med metallista på spotify, då jag upptäckt att jag jobbar rätt bra med hårdare musik i öronen. Jag slängde in tonvis med Hardcore Superstar, och en hel del låtar med banden jag nämnde ovan. Fick även en hel del tips av en kompis som lyssnar på mycket metal som jag uppskattade en hel del. Listan började ta sig och det var riv i låtarna.

När jag ville utöka listan med fler låtar kom jag på att en kurskamrat från universitet alltid pratade om hur bra han tyckte In Flames var. Jag hade lyssnat lite på bandet förut, men då inte fastnat för dem. Jag tyckte att sångarens skrik var alldeles för påfrestande och nästan obehagligt att lyssna på. Men jag tänkte att jag skulle ge dem en ny chans.

Runt där här tiden hade det dessutom skett en hel del förändringar i mitt liv och jag kände mig vilsen. Ny tider kräver förändringar, ett slags avstamp till något nytt. Så jag gav In Flames en ny chans, och oj vad glad jag är för det.

Det visar sig att In Flames inte alls bara är skrik och oljud. Deras texter är väldigt välskriva, deras melodier är fantastiska och deras energi är helt otrolig! Känslorna som förmedlas kändes relaterbara och äkta på nått vis. Jag förstod, och jag höll med. Den första låten jag verkligen fastna för var Alias. Det är verkligen en fantastisk låt, med en tydlig melodi och riktigt bra lyrik.

Så där ser man. Man kan ändra sig. Ett band jag först inte alls förstod och inte ens klarade av att lyssna på har jag blivit helt besatt av. Och det tycker jag är en viktigt läxa som man kan ta till sig av: att det är okej att ändra sin uppfattning om nånting. Man behöver inte hålla så hårt i alla sina principer. Var öppen för nya stilar och idéer, det kommer du tjäna på!

In Flames, we trust.