Recension: Thomas Was Alone

Ibland är det svårt att förklara för folk som inte spelar varför digitala spel är något annat mer än bara ett tidsfördriv. Jag brukar säga att spel kan ge unika upplevelser som inte går att komma åt i film, musik eller böcker. På ett sätt stämmer det här. När jag slår sönder fiender i Bayonetta, eller när jag skjuter efter motståndarlaget i Call of Duty så upplever jag något som jag inte kan uppleva på något annat sätt än i spel. Men det finns mycket i spelmediet som sällan utnyttjas på ett bra sätt, nämligen det interaktiva berättandet. I väldigt många spel är det så att man spelar i några minuter, får sedan en mellansekvens uppslängd i ansiktet där lite av handlingen berättas, för att jag sedan får fortsätta spela. Det är så här vi har lärt oss att spel ser ut. Och därför blir jag alltid lika positiv när detta trötta grepp byts ut mot något annat, och där är där Thomas Was Alone kommer in i bilden.

Thomas Was Alone handlar om fyrkanter. Fyrkanter i en värld. Världen består också till största del av fyrkanter. Låter väldigt enkelt, simpelt och kanske rent av tråkigt. Men det är det inte. Nej nej, det är det verkligen inte.

De modiga fyrkanterna måste korsa vattnet!

Till en början spelar du endast som Thomas som är en ensam röd fyrkant. Du tar dig som Thomas fram i världen och lär dig kontrollerna, medan en väldigt välbehaglig, brittisk, manlig röst berättar vad som sker i världen och Thomas huvud. Mycket av hela behållningen med hela spelet är berättarrösten som gör ett otroligt bra jobb. Hans röst ger ett djup till spelet, som tillsammans med den underbara musiken och grafiken bidrar till en fantastisk presentation.
 
Själva spelmekaniken är simpel. Fyrkanterna kan hoppa och röra sig i sidled i den tvådimensionella miljön, för att ta sig till olika portaler som finns utplacerade på banan. Under spelets gång får du som spelar tillgång till flera olika fyrkanter med olika förmågor och personligheter. Vissa fyrkanter har mer speciella förmågor, som tex den klumpiga och blåa tjejen Claire. Hon kan flyta och hoppa på vattnet, vilket leder till en uppsjö av nya pussel och utmaningar.

Thomas Was Alone är verkligen vackert.

Thomas Was Alone kanske inte verkar så speciellt vid första anblick, men det är det verkligen. Den upplevelsen som Thomas Was Alone bjuder på går nämligen inte att få tag på i något annat medie. Alla de olika fyrkanterna har mer personlighet och karaktär än i de flesta spel jag spelat och även en del filmkaraktärer. Jag skulle rekommendera Thomas Was Alone till alla. Inte bara vana spelare, utan verkligen alla. Så bra är det.

Thomas Was Alone får betyget 5/5

Magic the Gathering-draft

Nu har jag spelat magic i ca en månad. Spelet har blivit mer advancerat och nu är det ganska mycket att hålla reda på. Jag och några kurskamrater brukar sitta och spela några parti magic i väntan på föreläsningar, vilket är väldigt trevligt.

Igår var jag på min första magic-draft. En draft går till så att deltagarna tar med sig tre stycken boosters var (paket med 15 kort i). Man börjar med att öppna en booster var och tittar igenom korten. Sen väljer man ett kort av dessa 15, det kortet behåller man, sen så skickar man vidare resten av korten till personen bredvid. De andra deltagarna gör likadant, så även du får en ny hög med kort som du får välja ut ett kort ifrån och sedan skicka vidare. Så håller det på tills alla kort från allas deltagares boosters är utdelade, sen är det dags att bygga en kortlek med de kort man fått. Denna kortlek ska bestå av 40 kort, varken mer eller mindre. Sedan spelar man i turnering så att alla får möta alla. Den som har vunnit flest matcher vinner.

När alla matcher är spelade så gör man en så kallad "rare-picks". I varje booster finns nämligen ett kort som är sällsynt. Alla dessa sällsynta kort som fanns i de olika boostersen läggs ut. Den som vann flest matcher är den som får välja ett sällsynt kort först, sedan får tvåan välja osv. Tillslut har alla fått några sällsynta kort var och draften är slut.

Några av de mer sällsynta korten jag fick tag på under draften.

Vad jag vet är detta bara ett sätt att drafta på, och att det finns många varianter på det. Men det var iaf så här vi gjorde och jag tyckte det var sjukt kul. Blev riktigt nöjd med de korten jag lyckades kamma hem.

Tills nästa gång

Ha de gott!

Recension: Bayonetta

Spelåret 2010 började med en smäll. Recensenterna var eniga om att nu var den då pågående spelgeneration i full gång och äntligen hade den kommit upp till sin riktiga potential. Det spel som fick recensenterna att uttrycka detta var Bayonetta, ett hack 'n slash från skaparen av Devil May Cry. Jag förstod aldrig hypen. Varför skulle detta vara så bra? Bayonetta ser bara ut som någon tagit kalkeringspapper över ett Devil May Cry-spel och sedan lagt till en sexualiserad kvinna istället för Dante som huvudperson. Flera år senare sitter jag nu med eftertexterna till Bayonetta framför mig på Tvn, och detta är min recension av spelet.

Som jag redan nämnt är alltså Bayonetta ett hack 'n slash-spel från 2010 som påminner om spelserien Devil May Cry. Har man spelat Devil Mat Cry tidigare så kommer man garanterat känna igen sig. Stora vapen, over the top hela tiden och oneliners som haglar tätt efter varandra. Framförallt känns Bayonetta otroligt japanskt, men det kommer jag återkomma till.

Själva handlingen finns det inte mycket att säga om. En häxa vid namn Bayonetta vaknar upp ur en 500 års sömn utan några konkreta minnen från vem hon egentligen är heller hur hon hamnat i det moderna samhället. Det ändå hon vet är att hon gillar att döda änglar och ja.... mer behöver man egentligen inte säga. Handlingen är verkligen så där dum som tyvärr en hel del spel har tendens att vara. Men något som dessa mediokra spel saknar som Bayonetta har är det sjukt galna strider och over the top presentation! För att spela Bayonetta, är bland det mest pulshöjande jag spelat på väldigt länge! Bossarna är så sjukt stora och för det mesta utmanade att jag nästan blir helt svettig. Och när jag väl besegrat bossen så skriker jag ut i glädjande svordomar. En mycket härlig känsla!

Man skulle kunna tro att detta är den största bossen. Det är det inte.

Något som jag alltid antog om Bayonetta var att det skulle vara väldigt sexistist, vilket jag inte tycker bör finnas i tvspel över huvud taget. Men till min stora förvåning är faktiskt inte Bayonetta så fruktansvärt sexistiskt som jag trodde. Visst, hon blir "naken" när hon använder en superattack, det finns pinsamma moment när hon posar för kameran och insomningar på hennes rumpa. Alla dessa moment är helt överflödiga och jag kan säga att jag hade upplevt spelet som bättre om dessa moment inte fanns med. Men det finns ändå en hel del bra saker med karaktären Bayonetta. Hon är riktigt cool och riktigt jävla stark. Hon slaktar bossar som är (utan att överdriva) hundra gånger hennes egen storlek. De många onliners hon häver ur sig är förvisso väldigt ostiga, men samtidigt charmiga och ibland riktigt roliga.

Summa summarum är Bayonetta väldigt japanskt, på både gott och ont. Många barnsjukdomar som sexistiska inslag och dum handling, och samtidigt fantastiskt gameplay och presentation. Musiken är i sina stunder riktigt bra! Finns även en hel del roliga banor som man bara skrattar åt för att de är så otroligt over the top! Ifall du bara vill ha något hjärndött att spela som ger dig en utmaning och galna strider, så skulle jag rekommendera att testa Bayonetta och se om det är något för dig. Och ifall du är en sucker för japansk galenskap som jag, så finns det en stor risk att du kommer gilla det.

Bayonetta får betyget 4/5!

Magic The Gathering

När jag var mindre spelade jag mycket olika kortspel. Favoriterna var Yu-gi-oh och Duel Masters. Jag och mina kompisar kunde spela i timmar och vi slet oss till och med från tv-spelen för att spela de roliga kortspelen. Men ni vet hur det går, man "växer" ifrån intressen som man hade som barn och börjar med något annat. Men nu på senare tid har jag fått anledning att återkomma till liknande typer av kortspel då några av mina klasskamrater introducerade mig till Magic the Gathering!

Jag ägde några få Magic-kort när jag var barn, men jag tyckte de var fula och svårförstådda. Men när jag såg på Magic-korten nu så tyckte jag de ser väldigt tilltalande ut. Mina kamrater förklarade hur man spelade och vi spelade några matcher. Och gud vad jag fick nostalgikänslor! Det kändes nästan exakt likadant som när jag var barn, och det var riktigt härligt!

Några dagar senare köpte jag och min sambo en stor box med kort. Boxen innehöll 285 kort och det blev en ganska stor hög med kort. Vi gjorde i ordning fem mindre lekar med ca 40 kort styck och började spela. Det var riktigt kul även denna gång och investeringen kändes lyckad! Nu spelar jag och min sambo flera gånger i veckan och det har blivit en hobby för oss båda, vilket är superkul!

I framtiden har jag tänkt lägga upp fler inlägg som handlar om Magic, där jag även kan förklara lite om hur man spelar. Men det får bli en annan gång.

Tills nästa gång

Ha de Gott!

TV-serieåret 2013

Förra året tittade jag på en hel del tv-serier. Jag tror jag aldrig kollat på så mycket tv-serier som jag gjorde förra året, med en god anledning. Det fanns så otroligt mycket bra att kolla på! I detta inlägg berättar jag lite om de serierna jag gillat mest och skulle rekommendera alla att ta en titt på!

Sherlock:
Jag vet att Sherlock inte släppte några fullängdsavsnitt under 2013, men det var under förra året jag fick upp ögonen för serien. Med den snyggaste produktionen av en tv-serie någonsin så berättar Sherlock en intressant tolkning av Sherlock Holmes i modern tappning.

+ Filmningen, musiken och rent allmänt presentationen! Sherlock och John's snabba och roliga dialoger.
- Få avsnitt. Partier som ibland känns lite omotiverat långa.

Orange Is The New Black:
En Netflix-exklusiv serie som handlar om ett kvinnofängelse. Vi följer Piper Chapman som anländer till fängelset mitt i livet, och där hon får lära sig leva efter andra regler. Sjukt välskrivna karaktärer och skickliga skådespelare! Riktigt rolig och samtidigt väldigt gripande. Ett måste helt enkelt!

+ Underbara och framförallt olika karaktärer.
- Några ointressanta partier ibland. Kanske..(?)

Breaking Bad:
Jag såg igenom hela Breaking Bad på några få veckor. Det säger en del. Highschool-lärare tröttnar på sitt liv och börjar sälja droger, i korta drag. Sjukt spännande i många stunder! Karaktärerna visar både bra och dåliga sidor hos varandra. Många minnesvärda scener. Saul Goodman är en riktigt rolig karaktär.

+ Minnesvärda karaktärer och häftiga scener.
- Finns flera partier som känns som transportsträckor.

Misfits:
Några brittiska tonåringar som har samhällstjänst får superkrafter som de inte riktigt vet vad de ska göra med. Olika karaktärer som blir en intressant mix tillsammans. Riktigt rolig och bra användning av licensierad musik.

+Många roliga avsnitt och situationer. Karaktären Nathan hat-älskar man!
- Avsnitten hänger inte bra ihop. Inte speciellt genomtänkt. Nathan försvinner i tredje säsongen och jag slutade titta.

Attack On Titan (Shingeki No Kyojin):
2013 släpptes den bästa animen jag sett sedan Death Note. Den är så otroligt cool och har en sån seriös ton som man sällan ser i animes. Världen har blivit invaderad av jättar som äter människor och nu måste människosläktet kämpa för sin överlevnad. Vissa scener är så tragiska och känslosamma att jag nästan inte orkar titta, men ändå kan jag inte sluta! Så sjukt jäkla bra!!

+Attack on Titan har öppnat min ögon för anime igen. Tack! Årets bästa intro-låtar!
-Vissa avsnitt kan vara en aning långsamma.

Doctor Who:
Förra året var det 50-jubileum av den brittiska, klassiska sci-fi-serien Doctor Who. Av en slump börjar jag och min sambo titta på den nya serien av Doctor Who, och fastnade för den. Många veckor senare sitter vi fortfarande på kvällarna och tittar på avsnitt och skrattar och fascineras av den underliga värld som Doctor Who bjuder på. Det är något med Doctor Who som är otroligt bra, utan att jag egentligen vet exakt vad det är. Den är bara bra. Riktigt bra till och med! Kanske till och med den bästa serien jag någonsin sett!(?)

+Fantastiska ikoniska karaktärer och skurkar, världar och dialoger!
-Finns en del dåliga och tråkiga avsnitt.

Tills nästa gång
Ha de gott!

Recension: Worms 2: Armageddon

Snart så är framtiden här. Och då är det inte framtiden med flygande skateboards som i Tillbaka till framtiden jag pratar om. Nej den framtid jag syftar på är att allt mer av spelutbudet på våra moderna plattformar endast kommer gå att nå via en digital butik istället för en fysisk. Allt fler indiespel hyllas och får toppbetyg, och i de flesta fall kan de endast nås vi digital distribution.

Ett spel jag har nått via digital distribution är Worms 2: Armageddon. Det kostade en liten bit över hundralappen och hämtades hem via Playstation-store, den digitala butiken i Playstation 3. 

Om man har spelat Worms tidigare så känner man garanterat igen sig. De galna vapnen är här, de lekfulla bakgrunderna på banorna och de roliga rösterna på maskarna. Precis som i tidigare spel så kan man fortfarande göra sina egna lag och regler, som man sedan använder i multiplayer.

Det finns även singelplayer-uppdrag där man ställs inför olika utmaningar och pussel. Om du klarar uppdraget belönas du med en valuta som du kan köpa vapen, hattar, banor, röster som du sedan kan använda när du skräddarsyr dina lag och regler. 

Worms är som absolut roligast i multiplayer. Det är när man sitter i soffan och spelar tillsammans som spelet verkligen kommer till sin rätt. Det är enkelheten i Worms som är dess styrka, och det är denna styrka som får mig att säga "en match till" efter en avklarad omgång. 

Men det finns tyvärr några dåliga sidor med spelet. Gränssnittet känns ibland ganska otydligt och dumt. Man hittar inte det man vill, vilket är irriterande. Något som jag saknar är co-op uppdrag, vilket jag tror hade funkat hur bra som helst i ett Worms-spel. 

Bortsett från sina brister är fortfarande Worms-konceptet sjukt underhållande och lättillgängligt vilket gör att det bara är att sätta sig ner och spela och ha kul, även fast man aldrig rört en Worms-spel innan. Och det är inget dåligt betyg!

Worms 2: Armageddon får 4/5 i betyg!