söndag 20 november 2016

In Flames - Battles



Sen i vintras har jag varit mer eller mindre besatt av det göteborgska metallbandet In flames, så när nyheten om att de skulle släppa nytt album i November kom så blev jag minst sagt exalterad. Albumet släpptes den 11e november och jag har mer eller mindre lyssnar konstant på det sen dess.

Albumet börjar starkt med låten Drained som fungerar jättebra som plattans intro. En stark uppbyggnad som bygger upp mot en riktigt svängig refräng. Anders aggressiva  sångstil gör sig tillkänna i verserna och i bryggan, och jag tycker det fungerar riktigt bra.

Plattan innehåller dessutom de två singlarna som har släppts tidigare under hösten, nämligen The End och The Truth. Jag tycker att The End håller bra fortfarande, men jag har börjat tröttna lite på The Truth. Många traditionella In Flames-fans har visat sitt missnöje mot The Truth och anklagat den för att vara ren pop. Jag skulle inte gå så långt, men absolut är det en annorlunda låt för In flames. Den har sina stunder, men det är inte en av de bättre låtarna på plattan.

En låt som däremot är en bland de på bättre är Like Sand. Fy fan vad bra den här låten är! Versen påminner lite om hur Anders sjöng på Clayman och viss del Soundtrack to your Escape. De lugna orden som bygger upp mot en ilska som exploderar i bryggan. Refrängen innehåller både skönsång och skrik och jag tycker att det funkar så himla bra tillsammans. Texten är som ett stort långfinger till folk som inte kan förstå andras sorg eller problem. Det är iallafall så jag tolkar den. Riktigt stark!

In My Room, Battles och Before I Fall är inga superhits direkt. Jag tycker att Before I Fall har en rätt trevlig refräng med körer som är bra placerade, men annars är tyvärr dessa låtar ganska intetsägande. Tyvärr så får jag nog säga att även Underneath My Skin hamnar i samma kategori, då den inte heller ger något speciellt stort intryck. Så känner jag just nu iallafall.

Here Until Forever är den här plattans enda riktiga powerballad, och den levererar stort på den punkten. Jag kan tänka mig att många traditionella In Flames-fans inte tycker In Flames ska pyssla med ballader, men jag måste ändå säga att de sköter det utmärkt. Framförallt är det refrängen som får Here Until Forever att lyfta, och det med bravur. Bra power och hög allsångsfaktor. Me like!

För de som har varit skeptiska mot det nya soundet In Flames skaffat sig på senaste tiden så levererar In Flames en mer traditionell In Flames-låt i form utav Through My Eyes. Den är snabb, ösig och har tunga gitarrer. Tycker den fungerar utmärkt för vad den är, men inte en av mina personliga favoriter.

In Flames har tittat tillbaka till 2008 och återigen gjort en längre låt. Wallflower är hela 7 minuter och är ett episkt epos. Introt är en lång uppbyggnad som är väldigt melodisk, vilket jag uppskattar mycket.  Texten här handlar om att åldras och önskan att få vara ung. En väldigt mänsklig önskan som får tass på allvar i Wallflower. En annorlunda låt med en riktigt stark refräng och melodier. Absolut en av de bästa låtarna på skivan.

Skivan avslutas med Save Me och de två bonus låtarna The Greates Greed och Us Against The World. Save Me är något poppig men innehåller en hel del av Anders aggressiva sångsstil i verserna. En helt okej avslutning på skivan.

Bland de två bonuslåtarna så tycker jag att The Greatest Greed sticker ut som den bättre. Den innehåller en riktigt bra refräng och ösiga riff. Tyvärr är verserna inget att höja på ögonbrynen för. De funkar, men är inte speciellt starka. Us Against The World avslutar med ett snabbt tempo och allsångsrefräng, men tyvärr inga vidare verser. Låten känns aning splittrad och jag har lite svårt att placera den. Absolut inte dålig, bara inte nån av mina favoriter.

Det var alla låtar. Nu lite avslutande tankar.

Överlag gillar jag skivan. Den är snabbare än Siren Charms vilket jag kan tänka mig att många fans kommer uppskatta. Något som jag däremot kan känna är att texterna har blivit tråkigare och inte lite djupa som de varit på tidigare skivor. Absolut finns det undantag, Like Sand och Wallflower har riktigt bra texter, men annars tycker jag överlag att texterna har fått lida. En av styrkorna med In Flames är blandning mellan tygnd, melodi och texterna, och I Battles känner jag framförallt att texterna som fått minst kärlek.

Bästa låtarna tycker jag är: Drained, Like Sand, Here Until Forever och Wallflower. De ska man absolut kolla in!

Tills nästa gång
Ha de gott!


lördag 2 april 2016

In Flames: Siren Charms. En artist kreativa frihet

Den senaste tiden har jag lyssnat väldigt mycket på det svenska metalbandet In Flames. Jag har lyssnat igenom större delen av bandets av diskografi, och när jag gjorde det så upptäckte jag att bandets sound har förändrats under alla år de varit aktiva. Detta fick mig att tänka på något som har slagit mig förut, och det är hur bandets fans reagerar när ett band de gillar utvecklar och förändrar sitt sound.

In Flames senaste skiva, Siren Charms fick en hel del kritik just av denna anledning. Skivan var betydligt "snällare" än tidigare skivor, och det gjorde många fans besvikna. De ogillar den utveckling som skett med In Flames ljudbild under många år. Låtarna har blivit mer "mainstream" med tydligare refränger och låtar som i vissa fall till och med passar sig för radio. Många av de äldre fansen som varit med sen början känner sig svikna. Deras stenhårda dödmetallband har blivit mainstream, den största synden ett band i den genren kan begå.

Har In Flames blivit mainstream?
Jag kan förstå att tanken på att "sälja ut sig" retar gallfeber på folk. Att bandet ändrar sitt sound så att den breda massan ska gilla det, och på så sätt tjäna mer pengar. Att det är kapitalistiska intressen som formar bandets musik, och att de skiter i de lojala fansen. Absolut, jag kan förstå att man kan känna sig sviken. Men grejen är att artisterna gör inte musik för sina fans (ok, vissa gör väl det) utan de gör det för sin skull. Musik är ett konstnärligt uttryck, oavsett om det gäller Jazz, Blues, Pop, Rap eller Dödsmetall. In Flames har inte gjort Siren Charms på grund av att de vill tjäna enkla pengar. Tvärtom så hade de säkert tjänat mer pengar genom att göra det som så många fans skriker efter, att gå tillbaka till det hårdare och råare soundet. De gjorde Siren Charms för att de ville det, och det kändes rätt där och då. Sen kan man tycka vad man vill om musiken, men anklaga inte artister för att sälja ut sig när de uttrycker sin musikaliska vision.

Personligen gillar jag Siren Charms väldigt mycket, så mycket att jag köpte den som LP och satte upp på väggen. Favoritlåtarna är Through Oblivion, Filtered Truth, With Eyes Wide Open och Monsters in the Ballroom men här finns även låtar för de som gillar hårdare tag. Everything's Gone och When the World Explodes innehåller mycket skrik och aggression, så den som letar efter det kommer även hitta det.

Spotify gjorde för ett tag sen en undersökning där man kollade på vilken genre som hade mest de lojala fansen, och det visade sig att det var metallfansen som var mest lojala. Kanske är det just därför så många av In Flames fans blivit upprörde över Siren Charms.

Om du nån gång känner dig sviken av ett band på grund av att de ändrat sitt sound på den senaste skivan, tänk efter på varför de gjort skivan på det sättet. De kanske vill säga något annat än det du är van vid, och det får du helt enkelt leva med.

fredag 25 mars 2016

In Flames


Ibland händer det att jag hittar ett band som jag blir helt besatt av. Jag lyssnar igenom alla bandets skivor, jag kollar på intervjuer med dem på nätet och tittar på livespelningar som jag hittar på Youtube. Mitt första band som jag fastnade så för var Hardcore Superstar, i min tidiga tonår. Jag blev helt besatt och ville konsumera allt som de hade satt sitt namn på.

Nyligen så fattade jag liknande tycke för ett annat band, som likt Hardcore Superstar kommer från Göteborg. Denna gången har mitt intresse fastnat för det melodiska dödsmetall-bandet In Flames.

Jag har lyssnat en del på metal tidigare, band som Sonata Arctica, Amaranthe, The 69 Eyes, Papa Roach och Disturbed. Men har aldrig riktigt nördat ner mig så mycket i dem (förutom Papa Roach möjligtvis, och Hardcore Superstar förstås, som skulle kunna ses som en slags metal). Så det är på sätt och vis rätt otippat att In Flames skulle falla mig så i smaken.

Det började med att jag gjorde i ordning med metallista på spotify, då jag upptäckt att jag jobbar rätt bra med hårdare musik i öronen. Jag slängde in tonvis med Hardcore Superstar, och en hel del låtar med banden jag nämnde ovan. Fick även en hel del tips av en kompis som lyssnar på mycket metal som jag uppskattade en hel del. Listan började ta sig och det var riv i låtarna.

När jag ville utöka listan med fler låtar kom jag på att en kurskamrat från universitet alltid pratade om hur bra han tyckte In Flames var. Jag hade lyssnat lite på bandet förut, men då inte fastnat för dem. Jag tyckte att sångarens skrik var alldeles för påfrestande och nästan obehagligt att lyssna på. Men jag tänkte att jag skulle ge dem en ny chans.

Runt där här tiden hade det dessutom skett en hel del förändringar i mitt liv och jag kände mig vilsen. Ny tider kräver förändringar, ett slags avstamp till något nytt. Så jag gav In Flames en ny chans, och oj vad glad jag är för det.

Det visar sig att In Flames inte alls bara är skrik och oljud. Deras texter är väldigt välskriva, deras melodier är fantastiska och deras energi är helt otrolig! Känslorna som förmedlas kändes relaterbara och äkta på nått vis. Jag förstod, och jag höll med. Den första låten jag verkligen fastna för var Alias. Det är verkligen en fantastisk låt, med en tydlig melodi och riktigt bra lyrik.

Så där ser man. Man kan ändra sig. Ett band jag först inte alls förstod och inte ens klarade av att lyssna på har jag blivit helt besatt av. Och det tycker jag är en viktigt läxa som man kan ta till sig av: att det är okej att ändra sin uppfattning om nånting. Man behöver inte hålla så hårt i alla sina principer. Var öppen för nya stilar och idéer, det kommer du tjäna på!

In Flames, we trust. 

lördag 23 maj 2015

Hardcore Superstar - HCSS (album)


Då var det dags igen. Sveriges främsta partyrockare är tillbaka med ny platta. Kommer Hardcore Superstar återigen kunna leverara rock-hits som får den mest rockfientliga house-killen att headbanga? Det får ni svar på nu!

För två år sedan levererade Hardcore Superstar albumet C'mon take on me, som jag till viss del diggade. Nu i efterhand så var det väl egentligen inte så många låtar från det albumet som kommer bli ihågkommna som några av deras bästa, men det var fortfarande solidt hantverk hela plattan igenom.

HCSS är på många sätt en ganska säker skiva för Hardcore Superstar, där man känner igen stilen från deras tidigare verk. Dock så måste jag säga att själva hit-faktorn är mer påtaglig i den plattan jämfört med den innan. Med låtar som "Don't mean shit to me", "Growing old","Off with thier heads" och "Touch the sky" så har absolut HCSS potential att bli en riktigt partyrockplatta som kommer rulla på många förfester runt om i Sverige och övriga Europa.

Om den senaste skivan minns jag att jag tyckte att gitarristen, Vic Zino, hade dragit upp sina gitarr-skillz några nivåer, och lyckligtvis så kan jag säga samma om denna skiva. Solo-delarna på "Fly", "Don't mean shit" och "Off with thier heads" är riktigt bra och får absolut nackhåren att resa sig både en och två gånger.

Mitt omdöme blir absolut positivt. Behöver ni en partyrock-skiva till förfesten så hittar ni inte något bättre med 2015 som utgivningsår.

tisdag 24 mars 2015

3 snabba 3DS-spel

Längesedan jag skrev här på bloggen. Har varit mycket för mig den senaste tiden, då jag om bara några månader är klar med min universitetsutbildning, och allt det innebär. Men jag tänkte slänga iväg ett inlägg ändå där jag går igenom mina senaste upplevelser med min kära Nintendo 3DS.


Fire Emblem: Awakening
Själva anledningen till att jag köpte en 3DS. Fire Emblem har sedan GBA-spelen varit en av mina absoluta favorit-spelserier där jag alltid grottat ner mig ordentligt för att lära mig spelet så gott jag kunnat. Kort är Fire Emblem en rollspelserie som blandar rollspel och strategi i ett omgångsbaserat fältslag-koncept. Man levlar sina gubbar, skaffar nya vapen och magier till dem, låter dem ragga eller bli kompis med varandra och mycket mer. Just 3DS-varianten blev väldigt omtyckt bland fansen så som nya spelare och fick riktigt fina betyg, vilket fick mitt sug för spelet att öka. För ett tag sedan blev jag klar med spelet och kan egentligen inte säga mycket mer än att det var ett fantastiskt spel. Vissa saker hade de tagit bort, vilket jag ogillade, och vissa saker hade de lagt till, vilket jag gillade. Troligtvis mitt nästa bästa Fire Emblem. Eller 3e bäst. Eller kanske bästa?


Luigis Mansion 2
Ett av mina favoritspel till Nintendo GameCube var det första Luigis Mansion som charmade enormt med sina mysiga stämning. När jag hittade uppföljaren för en billig peng på den lokala spelbutiken så kunde jag inte låta bli och köpte det. Likt det första spelet är det verkligen stämningen och mysfaktorn som är den bästa delen av Luigis Mansion 2, men jag måste även säga att pusslerna är för det mesta riktigt bra. Luigi klampar runt i övergivna spökhus och darrar och jag lutar mig tillbaka och myser. Dock inte spelat klart det då spelet känns väldigt segt och är verkligen inte något du spelar i flera timmar i sträck.



The Legend of Zelda: Majoras Mask
Ja, jag vet att jag redan skrivit om det spelet. Två gånger. Men Majoras Mask ger mig så mycket känslor. Det är verkligen helt fantastiskt, och mycket på grund av saker som tillkommit eller ändrats sedan N64-versionen. Spelet är mer lättillgängligt och strömlinjeformat än tidigare vilket leder till att äventyret flyter på i ett skönt tempo där det alltid finns saker att göra vid sidan av det huvudsakliga äventyret. Jag är nu i det sista templet och kan knappt bärga mig tills jag får stå öga mot öga med Majora och ge honom på fan. Sen så måste jag såklart fixa alla masker och hjärtbitar som finns utsprida i världen, och det tror jag faktiskt att jag kommer att göra. Till skillnad från många andra spel är det verkligen kul att utforska i Majoras mask, vilket är spelets största plus. Shit vad bra det är.

Så, då har ni fått lite intryck av vad jag spelet på min 3DS och vad jag tycker om spelen. Om det finns något 3DS-spel som jag bara inte får missa så får ni gärna kommentera och tipsa mig :)

Tills nästa gång
Ha de gott!

söndag 15 februari 2015

Tidiga intryck från Zelda: Majoras Mask: 3D


Nu har det alltså hänt. The Legend of Zelda: Majoras mask till Nintendo 3DS har tillslut hamnat i min ägo, och gud vad konstigt det känns. Det är lite som en dröm. En märklig med härlig dröm. Men i vilket fall som helst har jag nu hunnit börjat spela lite grann och tänkte i detta inlägg skriva lite om mina intryck från spelet.

Det första som slog mig var att själva spelkassetten hade tysk text på sig. I ca 10 sekunder hade jag panik och tänkte "tänk om jag fått en tysk utgåva utan engelsk text!!". Som tur var det inte så och webbutiken där jag köpt spelet hade gjort sitt jobb även denna gången.

Väl inne i spelet tar det inte lång tid innan jag håller andan av alla nostalgiska känslor som jag får i kroppen. Jag kunde fortfarande inte skaka av mig känslan av att jag äntligen hade en spelbar version av Majoras mask. Introsekvensen för äventyret spelas upp framför mig likt en teater och jag upptäcker att grafiken i spelet fått sig ett ordentligt lyft. Link är inte så fyrkantig som han varit och staden där stora delar av spelet utspelar sig är faktiskt riktigt fin och mysig. Musiken är precis lika bra som jag minns den och stämningen är fortfarande helt unik för spelet. 

Älskar verkligen omslaget. Så snyggt!

Förutom den förbättrade grafiken så har även 3DS utgåvan utrustats med ett bättre sparnings-system, en anteckningsbok samt några andra mindre uppgraderingar. Nu kan man enklare spara utan att spola tillbaka tiden, samt att de ugglestatyer där man alltid sparat vid i Majoras mask är nu mer utspridda samt låter spelaren spara på riktigt och inte enbart temporärt som i originalet. 

Antekningsboken är verkligen är förbättring till spelet anser jag. I denna antecknar Link ner möten han har haft med karaktärer i spelet och  har på så sätt bättre koll på sina uppdrag. I originalet så kunde det lätt bli överväldigande med alla uppdrag samt deras ibland komplicerade struktur. Nu är det enklare att ha koll samtidigt som uppdragen behåller sin svårighetsgrad och charm. 

Sammanfattningsvis kan jag säga att jag älskar Majoras Mask. Säkert mer nu än någonsin tidigare och jag kommmer garanterat spela så mycket jag hinner under nästkommande veckor. Det kommer komma en recension här inom sinom tid, helt garanterat. 

Tills nästa gång

Ha de gott!

tisdag 10 februari 2015

Daniel and Majoras Mask

Snart är dagen här. Den 13 Februari smäller det. Då släpps återigen The Legend of Zelda: Majoras Mask, denna gång på Nintendo 3DS. Ett spel jag ser fram emot något enormt att få spela, trots att jag spelat det många gånger tidigare. Fast denna kommer allt bli annorlunda.

När jag var liten hade jag en Super play-tidning. Jag brukade bläddra i den för att se de häftiga bilderna på alla nya spel och inte så mycket för att läsa i den. I just denna utgåva av Super Play så fanns en recension av det nya Zelda-spelet som var (suprise suprise) Majoras Mask.

Jag tittade på den här bilden mycket länge.


Bilden föreställer spelets antagonist Skull kid, som bär Majoras Mask. Egentligen inte någon speciell bild i sig, men jag tyckte den var förbaskat cool. Och det tycker jag än idag. Designen tilltalar mig något otroligt. Ett slags bisarrt och förvrängt mörker i skepnaden av en detaljrik mask.

Som många säkert vet kom Zelda: Majoras mask till Nintendo 64, vilket var en konsol jag aldrig ägde, så jag kunde inte spela Majoras mask. Fören en dag när club nintendo bestämde sig för att ge sina medlemmar ett unikt erbjudande. För en ynka 50-lapp kunde man köpa en samling med Zelda-spel till Nintendo Game Cube. En konsol jag ägde och spelade flitigt på. Min lycka var total. Inte nog med att jag skulle få tillfälle att spela igenom flera andra hyllade Zelda-äventyr, jag skulle tillslut få chansen att spela Majoras mask.

Jag fick hem samlingen och satte direkt igång med Majoras Mask, och allt kändes så bra. Världen i spelet var precis så där mörk och härlig som jag  jag fått höra från mina vänner och sett i tidningen att det skulle vara. Jag spelade länge och njöt till fullo.

Men en dag när jag spelade spelet så hände det som inte fick ändå. Spelet hängde sig. Och inte bara en gång, flera gånger varje dag. Jag testade att tvätta skivan med diskmedel (som jag hade hört skulle hjälpa om skivan var repig) men inget hjälpte. Den konverterade versionen av Majoras mask var helt enkelt otroligt dåligt genomförd på samlingen vilket ledde till att spelet blev i stort sett helt ospelbart. Man var aldrig säker. Nu var inte enbart trycket från spelets domedagstids-system som stressade på utan även själva spelets slarviga konvertering.

Det blev aldrig jag och Majoras Mask som jag hade tänkt mig. Vi som skulle trivas så bra ihop. En dröm som gick ut i sanden. Så förstå min glädje när Nintendo utannonserade att de skulle göra en ny ordentlig version, en remake av spelet till Nintendo 3DS. En konsol jag faktiskt äger! När de gick ut med nyheten så kunde jag knappt tro det. Jag trodde att det var för bra för att vara sant. Jag skulle få en andra chans att uppleva äventyret jag så länge längtat efter att få fördjupa mig i.

På fredag är dagen kommen. Det är då jag går hand i hand med min barndom och möter mörkret i Majoras Mask. Och jag hoppas att det blir en sjuhelvetes resa.