Recension: Worms 2: Armageddon

Snart så är framtiden här. Och då är det inte framtiden med flygande skateboards som i Tillbaka till framtiden jag pratar om. Nej den framtid jag syftar på är att allt mer av spelutbudet på våra moderna plattformar endast kommer gå att nå via en digital butik istället för en fysisk. Allt fler indiespel hyllas och får toppbetyg, och i de flesta fall kan de endast nås vi digital distribution.

Ett spel jag har nått via digital distribution är Worms 2: Armageddon. Det kostade en liten bit över hundralappen och hämtades hem via Playstation-store, den digitala butiken i Playstation 3. 

Om man har spelat Worms tidigare så känner man garanterat igen sig. De galna vapnen är här, de lekfulla bakgrunderna på banorna och de roliga rösterna på maskarna. Precis som i tidigare spel så kan man fortfarande göra sina egna lag och regler, som man sedan använder i multiplayer.

Det finns även singelplayer-uppdrag där man ställs inför olika utmaningar och pussel. Om du klarar uppdraget belönas du med en valuta som du kan köpa vapen, hattar, banor, röster som du sedan kan använda när du skräddarsyr dina lag och regler. 

Worms är som absolut roligast i multiplayer. Det är när man sitter i soffan och spelar tillsammans som spelet verkligen kommer till sin rätt. Det är enkelheten i Worms som är dess styrka, och det är denna styrka som får mig att säga "en match till" efter en avklarad omgång. 

Men det finns tyvärr några dåliga sidor med spelet. Gränssnittet känns ibland ganska otydligt och dumt. Man hittar inte det man vill, vilket är irriterande. Något som jag saknar är co-op uppdrag, vilket jag tror hade funkat hur bra som helst i ett Worms-spel. 

Bortsett från sina brister är fortfarande Worms-konceptet sjukt underhållande och lättillgängligt vilket gör att det bara är att sätta sig ner och spela och ha kul, även fast man aldrig rört en Worms-spel innan. Och det är inget dåligt betyg!

Worms 2: Armageddon får 4/5 i betyg!

Köpa tillbaka kärlek från förr

En av de maskinerna jag spelat mest på i mitt liv är Nintendos Gamecube. Det var min första egna stationära nintendokonsol och jag tyckte mycket om den. Det var med spel som Zelda: Wind Waker, Alla olika mario-spel och framförallt Super Smash Bros Melee som Gamecube'n blev en viktig del i min vardag under grundskoleåren. Men ett spel i min samling hade jag en lite kluven relation till. Ett spel jag i vissa stunder älskade och i vissa stunder ogillade. Spelet jag pratar om heter Metroid Prime.

Jag fick en svart Gamecube av mina föräldrar på min tionde födelsedag. I denna utgåva fick man även med ett spel, nämligen Metroid Prime. Ett spel som jag inte direkt önskat mig, utan något min pappa trodde jag skulle gilla då han sett att det hade fått fem plus i Aftonbladet. Jag kommer ihåg att jag startade spelet flera gånger utan att kunna ta mig vidare från första banan. Spelet kändes svårt och för vuxet för tioåriga jag så spelet hamnade på hyllan. Efter säkert flera månader tog jag mig an spelet en gång till med något bättre resultat. Jag kom vidare i handlingen, fick utforska världen och skjuta några rymdmonster, vilket var det jag minst uppskattade då jag tyckte de var för läskiga.

Men även fast jag nu hade lyckats kommit in en bit in i spelet så hamnade det återigen på hyllan. Jag hade fastnat vid ett pussel och jag förstod verkligen inte vad jag skulle göra för att komma vidare. Jag kände mig dum och ville inte ha kvar spelet, så jag sålde det.

Häromdagen gick jag in på den lokala Game-butiken här i Örebro för att kolla runt lite på deras retro-hylla. Jag har haft ögonen på ett Zelda-spel där ett tag och ville kolla om det fanns kvar. Efter att konstaterat att Zelda-spelet är kvar ser jag ett bekant omslag. På en hylla står nämligen ett exemplar av Metroid Prime, och dessutom i den original utgåva som jag en gång ägde. Det tar inte många sekunder innan jag grabbar tag i det och bestämmer mig för att köpa det. Nu är det återigen där i mina händer, som inget hänt på tio år.

Gissa vad jag ska spela i jul?

Ha de Gott!

Recension: Batman Arkham Origins

Dags för en recension här på bloggen! Den här gången är det självaste Batman som ska recenseras i hans senaste spel, Batman Arkham Origins.

I Batman Arkham Origins så träffar vi på en yngre Bruce Wayne som levt livet som Batman i två år. Det är snöigt ute i Gotham och julstämningen är påtaglig på flera platser i staden. Som mörkrets riddare svävar jag fram genom staden med hjälp av min mantel, gripklo och många fler prylar som finns tillgängliga.

Själva handlingen utspelas under en intensiv julafton i Gotham där vår favorithjälte blir efterlyst, död eller levande, av en Batmans främsta fiender, Black mask! Han sätter åtta av de farligaste mördarna på jobbet och nu måste Batman sätta dessa skurkar bakom lås och bom!

Jag tycker att handlingen börjar rätt intressant. Black Mask är en intressant karaktär som inte fått speciellt mycket utrymme i de tidigare spelen, så att sätta honom som "huvud"-skurken känns kul och lite annorlunda. Dock så kommer det inte dröja speciellt länge innan handlingen blir väldigt förutsägbar och mitt engagemang tappas en aning.

Rent spelmässigt så finns det några nyheter. Läget då Batman agerar detektiv har enligt min mening förbättras en aning. Nu kan man med Wayne's avancerade utrustning spola tillbaka tiden och se brottet utspela sig framför våra ögon, för att sedan hitta ledtrådar. Ett kul grepp!

Även bosstriderna har ändrats en smula. Det finns strider som fungerar mer som något slags blandning av det vanliga stridssystemet som finns i spelet med "Quick Time Event"s. Till en början funkar det ganska bra, men efter att upprepas i ganska långa strider blir det tyvärr rätt tjatigt.

I början var jag ändå väldigt positiv till spelet. Efter att ha hört en hel del kritik om spelet så vart jag överraskad över hur bra och välgjort spelet ändå var. Bortsett från en ordentlig frame-drop under strid i stora miljöer så var de första timmarna med spelet mycket underhållande.

Stridssystemet fungerar fortfarande som en dans!

Tyvärr tappar jag intresse för spelet när jag kommer längre in i spelet och träffar på mer obskyra och ointressanta skurkar från Batmans universum. Även fast jag har en del koll på Batman så är många av skurkarna i spelet några jag aldrig tidigare hört talas om. Tyvärr är de ganska tråkiga och det känns verkligen som Warner Bros Games Montréal vrider ut det sista ur Batmans Galleri. Jag tycker det hade varit bättre ifall de satsat på en intressant historia istället för att slänga in så många skurkar. Less is more!

Arkham Orgins är inget dåligt spel. Det är roligt större delen av äventyret och väldigt snyggt på sina ställen. De nya röstskådisarna på Batman och Jokern håller en hyfsat hög nivå men slår inte originalen från de tidigare spelen i serien. Ifall du verkligen vill ha mer Batman så kommer du absolut gilla spelet, men troligtvis inte så mycket som de tidigare delarna.

Batman: Arkham Origins får betyget 3/5

The Hunger Games: Catching Fire (och lite Man of Steel)

I torsdags gick jag på bio. Det är ganska sällan jag gör det, även fast det är en film jag sätt fram emot. Den senaste filmen jag såg fram emot och gärna ville se på bio var Man of Steel. Jag har nu sett Man of Steel och jag kan bara konstatera att det var tur att jag inte såg den på bio, för annars kanske jag hade brutit ihop. AV USELHET!

jaja, nog om den "fantastiska" filmen. I torsdags såg jag den senaste Hunger Games-filmen på bio här i Örebro. Salongen var stor och bekväm så jag hade alla förutsättningar att kunna njuta av en högbudget hollywood-film. Vilket jag gjorde!

Jag gillade filmen, även fast den var nära att hamna i "vi upprepar första filmen"-syndromet, men lyckades med några twister hålla sig ifrån det. Huvudpersonen Katniss tycker jag är en väldigt bra karaktär. Hon är mänsklig, charmig och framförallt väldigt bad-ass! Hollywood kanske sakta med säkert börjar fatta att det finns folk som vill ha coola och grymma kvinnliga huvudroller, vilket är toppen!

Filmen har en längd på två timmar och 26 minuter, vilket jag inte kan påstå att det kändes som. När filmen slutade utbrast jag "Är det redan slut?!" vilket säger en del. Det fanns delar i filmen som jag upplevde som lite långtråkiga och ointressanta men tydligen var filmen tillräckligt bra och intressant som helhet för att få mig tappa tidsuppfattningen helt.

Då jag inte anser mig själv speciellt kunnig om film-mediet så kan jag inte slänga ett betyg på Catching Fire men jag kan iallafall säga så här mycket.
Jag tycker att ni ska se den. Den var bra.

Tills nästa gång

Ha de gott!

Varför gör ni så här?

Pinsamt värre!

Ett riktigt bra spel kan verkligen vara svårt att slita sig ifrån. Det är snyggt och kul och timmarna bara försvinner. Men ibland händer det att man bara stannar upp och säger högt för sig själv "Varför gjorde ni så här för?" när man stött på någon som stör en riktigt ordentligt. 

Senaste gången det hände mig var i nya Batman: Arkham Origins. Det var när en av Batmans mest klassiska fiender presenterades, nämligen pingvinen. Själva karaktären i sig tycker jag egentligen inte är speciellt dålig utan det är karaktärerna som han har omkring sig, två stycken grovt sexualiserade kvinnor. Det känns liksom jobbigt och pinsamt att dessa karaktärer ska ligga sensuellt vid Pingvinens knä och fnissa förtjust. Det känns så otroligt dumt. 

Detta påminner mig om när jag var mindre och ville kolla på Pokémon på söndagsmorgnarna. Jag gick upp försiktigt och hade låg volym på tv'n så ingen skulle bli väckt. Men ibland hände det att mina föräldrar vaknade och satte sig vid mig i soffan vid tv'n. Detta tyckte jag var otroligt obekvämt och pinsamt så att jag inte klarade av att se klart avsnittet utan gick därifrån. Varför jag tyckte att det var så jobbigt vet jag inte helt. Det var något pinsamt med att visa att jag gillade detta, på den tiden, udda barnprogram med massa skrik och japanska företeelser. 

Pingvinen och hans sexualiserade medhjälpare.

Lite på samma sätt känner jag i Batman-spelet när dessa karaktärer går runt och fnittrar "sexigt". Inte så att jag bara tycker det är pinsamt när någon sitter bredvid och tittar på när jag spelar, utan när jag sitter helt själv. Jag skäms för att jag uppskattar spelet i övrigt, då jag får sådana här scener kastade i ansiktet.

Snälla sluta. Det är så otroligt onödigt. Varför försämra ett bra spel på det viset?

Varför gör ni så här?

Tills nästa gång

Ha de gott!

Livet som Batman

Det är mörkt och kallt ute. Snön vilar fridfullt på marken och på de höga husen. Jag ser några skurkar planera något nere på gatan. Jag iakttar dem en stund innan jag bestämmer mig för att slå till. Det går fort, skurkarna försvinner en efter en och de skurkarna som återstår blir mer och mer nervösa. Tillsluta är det bara en skurk kvar. Jag närmar mig honom lugnt, nu behöver jag inte överraska honom. Han ser mig och anfaller i desperation, men han är för ivrig. Efter någon sekund är han nere för räkning och jag fortsätter vidare in i vinternatten.

Just nu spelar jag Batman arkham origins. Det är det tredje spelet i arkham-spelserien men samtidigt det första som utvecklats av några andra än Rocksteady (som utvecklat de tidigare delarna).

Än så länge är jag nöjd med spelet. Har hört från flera håll att detta ska vara det svagaste spelet i serien och en besvikelse, något jag inte kan hålla med om. Sämst i serien kan det hände att det är men det är långt Ifrån ett dåligt spel. Jag tycker till och med att det är riktigt bra och jag känner mig minst lika mycket som batman i detta lir som i de tidigare.

Det är något med att känna sig överlägsen som är otroligt tilltalande i batman-serien. Skurkarna grips av panik när de märker att något inte står rätt till och jag kan ta ut dem på välutförda och kreativa sätt. Det är nog det jag gillar mest med serien, och kanske främst i detta spel, Batman arkham origins. 

Jag tror jag har kommit lite längre än hälften i spelet och bör hinna klart med det innan månaden är slut. Då kommer förhoppningsvis en recension upp här på bloggen!

Tills dess

Ha de gott!

Gamex 2013

I år var det fjärde året som portarna till Gamex öppnades. Gamex är Sveriges största spelmässa där man kan se och spela en massa nya (och en del gamla) spel. Jag har i flera år funderat på att åka dit men i år tog jag mig i kragen och åkte iväg mot huvudstaden!

Det var mycket folk inne på mässan. Långa köer till framförallt den högupplösta versionen av Oculus Rift som fanns inne i FZ's bås.

Jag fick testa att spela ett skidspel (inte skitspel) med Oculus rift. Det var en.... märklig upplevelse! För dem som inte har koll på vad Oculus rift är, så kan man beskriva den som ett slags tillbehör som man sätter på sitt huvud för att få en känsla av att man befinner sig i spelet. Om du fysiskt rör ditt huvud åt vänster så kollar du åt vänster i spelet.

Med denna på huvudet gav jag mig alltså ut i en virtuell skidbacke. Något som kan vara värt att nämna är att jag aldrig åkt utförs-skidåkning i hela mitt liv. Det tog ca 3 minuter innan jag mådde så dåligt så jag verkligen var tvungen att sluta spela. Det var en mycket märklig känsla, liksom läskigt. Jag var i en backe, en brant backe dessutom(!) och jag upplevde allt väldigt nära. Upplösningen var inte på topp då detta var den lågupplösta varianten av Oculus rift så jag antar att mycket av mitt illamående berodde på det. Men som det ser ut i nuläget är Oculus rift inget för mig.

Något annat jag även fick testa var PS4, som jag sett fram emot att testa mycket länge. Jag fick tillfälle att testa två spel. LEGO: Marvel Super Heroes och Knack. 

Det första jag noterar är hur kontrollen skiljer sig mellan PS3 och PS4. Den nya kontrollen känns aningen tyngre och inte lika plastig. Axel-knapparna känns mycket bättre och kontrollen lägger sig bekvämt i mina händer. 

En annan sak jag lägger märke till är att Start och Select-knapparna är borttagna från kontrollen och är istället ersatta med en options-knapp och en share-knapp. Options-knappen fungerade precis som vad det låter som och share-knappen används för att lägga upp klipp på sitt spelande på nätet. 

Om själva spelen finns det inte mycket att säga. Lego-spelet var roligast, fast väldigt otydligt med vad jag skulle göra för att ta mig vidare. Annars väldigt mysigt att se Lego-hulken gå runt och kasta stenar. Knack var en ganska stor besvikelse. Trodde jag skulle få se lekfulla miljöer och knivskarp grafik. Jag fick inte något av de. 

Men höjdpunkten på mässan var att se podcasten Nördigt köra sin live-podd. Det de gjorde var egentligen bara att spela in en podcast fast framför publik. Mycket underhållande! Det roligaste var när Anders Jansson(Hipp hipp!, Starke man mm.), som var gäst, spelade skidspelet som jag nämnde tidigare med Oculus rift på sig. Han voltade runt och tricksade till publikens skratt och applåder. 

Det blev en lyckad dag på Gamex, och känner att detta är något man kanske borde göra om. Tidigare idag utannonserade Gamex att det även kommer komma en mässa nästa år, vilket såklart är toppen. Mer spelkultur åt folket!

Ha de gott!