In Flames

Ibland händer det att jag hittar ett band som jag blir helt besatt av. Jag lyssnar igenom alla bandets skivor, jag kollar på intervjuer med dem på nätet och tittar på livespelningar som jag hittar på Youtube. Mitt första band som jag fastnade så för var Hardcore Superstar, i min tidiga tonår. Jag blev helt besatt och ville konsumera allt som de hade satt sitt namn på.

Nyligen så fattade jag liknande tycke för ett annat band, som likt Hardcore Superstar kommer från Göteborg. Denna gången har mitt intresse fastnat för det melodiska dödsmetall-bandet In Flames.

Jag har lyssnat en del på metal tidigare, band som Sonata Arctica, Amaranthe, The 69 Eyes, Papa Roach och Disturbed. Men har aldrig riktigt nördat ner mig så mycket i dem (förutom Papa Roach möjligtvis, och Hardcore Superstar förstås, som skulle kunna ses som en slags metal). Så det är på sätt och vis rätt otippat att In Flames skulle falla mig så i smaken.

Det började med att jag gjorde i ordning med metallista på spotify, då jag upptäckt att jag jobbar rätt bra med hårdare musik i öronen. Jag slängde in tonvis med Hardcore Superstar, och en hel del låtar med banden jag nämnde ovan. Fick även en hel del tips av en kompis som lyssnar på mycket metal som jag uppskattade en hel del. Listan började ta sig och det var riv i låtarna.

När jag ville utöka listan med fler låtar kom jag på att en kurskamrat från universitet alltid pratade om hur bra han tyckte In Flames var. Jag hade lyssnat lite på bandet förut, men då inte fastnat för dem. Jag tyckte att sångarens skrik var alldeles för påfrestande och nästan obehagligt att lyssna på. Men jag tänkte att jag skulle ge dem en ny chans.

Runt där här tiden hade det dessutom skett en hel del förändringar i mitt liv och jag kände mig vilsen. Ny tider kräver förändringar, ett slags avstamp till något nytt. Så jag gav In Flames en ny chans, och oj vad glad jag är för det.

Det visar sig att In Flames inte alls bara är skrik och oljud. Deras texter är väldigt välskriva, deras melodier är fantastiska och deras energi är helt otrolig! Känslorna som förmedlas kändes relaterbara och äkta på nått vis. Jag förstod, och jag höll med. Den första låten jag verkligen fastna för var Alias. Det är verkligen en fantastisk låt, med en tydlig melodi och riktigt bra lyrik.

Så där ser man. Man kan ändra sig. Ett band jag först inte alls förstod och inte ens klarade av att lyssna på har jag blivit helt besatt av. Och det tycker jag är en viktigt läxa som man kan ta till sig av: att det är okej att ändra sin uppfattning om nånting. Man behöver inte hålla så hårt i alla sina principer. Var öppen för nya stilar och idéer, det kommer du tjäna på!

In Flames, we trust. 

Hardcore Superstar - HCSS (album)

Då var det dags igen. Sveriges främsta partyrockare är tillbaka med ny platta. Kommer Hardcore Superstar återigen kunna leverara rock-hits som får den mest rockfientliga house-killen att headbanga? Det får ni svar på nu!

För två år sedan levererade Hardcore Superstar albumet C'mon take on me, som jag till viss del diggade. Nu i efterhand så var det väl egentligen inte så många låtar från det albumet som kommer bli ihågkommna som några av deras bästa, men det var fortfarande solidt hantverk hela plattan igenom.

HCSS är på många sätt en ganska säker skiva för Hardcore Superstar, där man känner igen stilen från deras tidigare verk. Dock så måste jag säga att själva hit-faktorn är mer påtaglig i den plattan jämfört med den innan. Med låtar som "Don't mean shit to me", "Growing old","Off with thier heads" och "Touch the sky" så har absolut HCSS potential att bli en riktigt partyrockplatta som kommer rulla på många förfester runt om i Sverige och övriga Europa.

Om den senaste skivan minns jag att jag tyckte att gitarristen, Vic Zino, hade dragit upp sina gitarr-skillz några nivåer, och lyckligtvis så kan jag säga samma om denna skiva. Solo-delarna på "Fly", "Don't mean shit" och "Off with thier heads" är riktigt bra och får absolut nackhåren att resa sig både en och två gånger.

Mitt omdöme blir absolut positivt. Behöver ni en partyrock-skiva till förfesten så hittar ni inte något bättre med 2015 som utgivningsår.

3 snabba 3DS-spel

Längesedan jag skrev här på bloggen. Har varit mycket för mig den senaste tiden, då jag om bara några månader är klar med min universitetsutbildning, och allt det innebär. Men jag tänkte slänga iväg ett inlägg ändå där jag går igenom mina senaste upplevelser med min kära Nintendo 3DS.

Fire Emblem: Awakening
Själva anledningen till att jag köpte en 3DS. Fire Emblem har sedan GBA-spelen varit en av mina absoluta favorit-spelserier där jag alltid grottat ner mig ordentligt för att lära mig spelet så gott jag kunnat. Kort är Fire Emblem en rollspelserie som blandar rollspel och strategi i ett omgångsbaserat fältslag-koncept. Man levlar sina gubbar, skaffar nya vapen och magier till dem, låter dem ragga eller bli kompis med varandra och mycket mer. Just 3DS-varianten blev väldigt omtyckt bland fansen så som nya spelare och fick riktigt fina betyg, vilket fick mitt sug för spelet att öka. För ett tag sedan blev jag klar med spelet och kan egentligen inte säga mycket mer än att det var ett fantastiskt spel. Vissa saker hade de tagit bort, vilket jag ogillade, och vissa saker hade de lagt till, vilket jag gillade. Troligtvis mitt nästa bästa Fire Emblem. Eller 3e bäst. Eller kanske bästa?


Luigis Mansion 2
Ett av mina favoritspel till Nintendo GameCube var det första Luigis Mansion som charmade enormt med sina mysiga stämning. När jag hittade uppföljaren för en billig peng på den lokala spelbutiken så kunde jag inte låta bli och köpte det. Likt det första spelet är det verkligen stämningen och mysfaktorn som är den bästa delen av Luigis Mansion 2, men jag måste även säga att pusslerna är för det mesta riktigt bra. Luigi klampar runt i övergivna spökhus och darrar och jag lutar mig tillbaka och myser. Dock inte spelat klart det då spelet känns väldigt segt och är verkligen inte något du spelar i flera timmar i sträck.

The Legend of Zelda: Majoras Mask
Ja, jag vet att jag redan skrivit om det spelet. Två gånger. Men Majoras Mask ger mig så mycket känslor. Det är verkligen helt fantastiskt, och mycket på grund av saker som tillkommit eller ändrats sedan N64-versionen. Spelet är mer lättillgängligt och strömlinjeformat än tidigare vilket leder till att äventyret flyter på i ett skönt tempo där det alltid finns saker att göra vid sidan av det huvudsakliga äventyret. Jag är nu i det sista templet och kan knappt bärga mig tills jag får stå öga mot öga med Majora och ge honom på fan. Sen så måste jag såklart fixa alla masker och hjärtbitar som finns utsprida i världen, och det tror jag faktiskt att jag kommer att göra. Till skillnad från många andra spel är det verkligen kul att utforska i Majoras mask, vilket är spelets största plus. Shit vad bra det är.

Så, då har ni fått lite intryck av vad jag spelet på min 3DS och vad jag tycker om spelen. Om det finns något 3DS-spel som jag bara inte får missa så får ni gärna kommentera och tipsa mig :)

Tills nästa gång
Ha de gott!

Tidiga intryck från Zelda: Majoras Mask: 3D

Nu har det alltså hänt. The Legend of Zelda: Majoras mask till Nintendo 3DS har tillslut hamnat i min ägo, och gud vad konstigt det känns. Det är lite som en dröm. En märklig med härlig dröm. Men i vilket fall som helst har jag nu hunnit börjat spela lite grann och tänkte i detta inlägg skriva lite om mina intryck från spelet.

Det första som slog mig var att själva spelkassetten hade tysk text på sig. I ca 10 sekunder hade jag panik och tänkte "tänk om jag fått en tysk utgåva utan engelsk text!!". Som tur var det inte så och webbutiken där jag köpt spelet hade gjort sitt jobb även denna gången.

Väl inne i spelet tar det inte lång tid innan jag håller andan av alla nostalgiska känslor som jag får i kroppen. Jag kunde fortfarande inte skaka av mig känslan av att jag äntligen hade en spelbar version av Majoras mask. Introsekvensen för äventyret spelas upp framför mig likt en teater och jag upptäcker att grafiken i spelet fått sig ett ordentligt lyft. Link är inte så fyrkantig som han varit och staden där stora delar av spelet utspelar sig är faktiskt riktigt fin och mysig. Musiken är precis lika bra som jag minns den och stämningen är fortfarande helt unik för spelet. 

Älskar verkligen omslaget. Så snyggt!

Förutom den förbättrade grafiken så har även 3DS utgåvan utrustats med ett bättre sparnings-system, en anteckningsbok samt några andra mindre uppgraderingar. Nu kan man enklare spara utan att spola tillbaka tiden, samt att de ugglestatyer där man alltid sparat vid i Majoras mask är nu mer utspridda samt låter spelaren spara på riktigt och inte enbart temporärt som i originalet. 

Antekningsboken är verkligen är förbättring till spelet anser jag. I denna antecknar Link ner möten han har haft med karaktärer i spelet och  har på så sätt bättre koll på sina uppdrag. I originalet så kunde det lätt bli överväldigande med alla uppdrag samt deras ibland komplicerade struktur. Nu är det enklare att ha koll samtidigt som uppdragen behåller sin svårighetsgrad och charm. 

Sammanfattningsvis kan jag säga att jag älskar Majoras Mask. Säkert mer nu än någonsin tidigare och jag kommmer garanterat spela så mycket jag hinner under nästkommande veckor. Det kommer komma en recension här inom sinom tid, helt garanterat. 

Tills nästa gång

Ha de gott!

Daniel and Majoras Mask

Snart är dagen här. Den 13 Februari smäller det. Då släpps återigen The Legend of Zelda: Majoras Mask, denna gång på Nintendo 3DS. Ett spel jag ser fram emot något enormt att få spela, trots att jag spelat det många gånger tidigare. Fast denna kommer allt bli annorlunda.

När jag var liten hade jag en Super play-tidning. Jag brukade bläddra i den för att se de häftiga bilderna på alla nya spel och inte så mycket för att läsa i den. I just denna utgåva av Super Play så fanns en recension av det nya Zelda-spelet som var (suprise suprise) Majoras Mask.

Jag tittade på den här bilden mycket länge.

Bilden föreställer spelets antagonist Skull kid, som bär Majoras Mask. Egentligen inte någon speciell bild i sig, men jag tyckte den var förbaskat cool. Och det tycker jag än idag. Designen tilltalar mig något otroligt. Ett slags bisarrt och förvrängt mörker i skepnaden av en detaljrik mask.

Som många säkert vet kom Zelda: Majoras mask till Nintendo 64, vilket var en konsol jag aldrig ägde, så jag kunde inte spela Majoras mask. Fören en dag när club nintendo bestämde sig för att ge sina medlemmar ett unikt erbjudande. För en ynka 50-lapp kunde man köpa en samling med Zelda-spel till Nintendo Game Cube. En konsol jag ägde och spelade flitigt på. Min lycka var total. Inte nog med att jag skulle få tillfälle att spela igenom flera andra hyllade Zelda-äventyr, jag skulle tillslut få chansen att spela Majoras mask.

Jag fick hem samlingen och satte direkt igång med Majoras Mask, och allt kändes så bra. Världen i spelet var precis så där mörk och härlig som jag  jag fått höra från mina vänner och sett i tidningen att det skulle vara. Jag spelade länge och njöt till fullo.

Men en dag när jag spelade spelet så hände det som inte fick ändå. Spelet hängde sig. Och inte bara en gång, flera gånger varje dag. Jag testade att tvätta skivan med diskmedel (som jag hade hört skulle hjälpa om skivan var repig) men inget hjälpte. Den konverterade versionen av Majoras mask var helt enkelt otroligt dåligt genomförd på samlingen vilket ledde till att spelet blev i stort sett helt ospelbart. Man var aldrig säker. Nu var inte enbart trycket från spelets domedagstids-system som stressade på utan även själva spelets slarviga konvertering.

Det blev aldrig jag och Majoras Mask som jag hade tänkt mig. Vi som skulle trivas så bra ihop. En dröm som gick ut i sanden. Så förstå min glädje när Nintendo utannonserade att de skulle göra en ny ordentlig version, en remake av spelet till Nintendo 3DS. En konsol jag faktiskt äger! När de gick ut med nyheten så kunde jag knappt tro det. Jag trodde att det var för bra för att vara sant. Jag skulle få en andra chans att uppleva äventyret jag så länge längtat efter att få fördjupa mig i.

På fredag är dagen kommen. Det är då jag går hand i hand med min barndom och möter mörkret i Majoras Mask. Och jag hoppas att det blir en sjuhelvetes resa.

Recension: Super Mario 3D Land

Ny Nintendokonsol, nytt Mario-spel. Så brukar det låta, och så lät det även när Nintendo 3DS lanserades. Lanseringstiteln hette Super Mario 3D Land och var ett tredimensionellt-plattformsspel som utnyttjade det mesta med den då nya maskinen. Nu har även jag sätt tänderna i detta lir på min 2DS och det är dags att sätta betyg!

Mario har alltid handlat om en sak, nämligen spelglädje. De lekfulla miljöerna och de glada färgerna har alltid fått mig på gott humör, och att Nintendo är branschens bästa utvecklare när det kommer till plattformsspel gör inte saken värre. Frågan är då om Super Mario 3D Land levererar spelglädje?

Svaret på den frågan är faktiskt ett ganska obestämt nja. I början av spelet tyckte jag allt var kul. Banorna var roliga, grafiken var så där härligt glättig och färgglad och allt kändes som det skulle. Desto längre in i spelet jag kom så kände jag att allt flöt på, för att sedan upptäcka att det flöt på FÖR bra. Allting kändes alldeles för enkelt. Banorna är fyllda med mynt och power-ups vilket gör spelet väldigt lätt. På en bana hinner jag samla in flera extra liv och det är sällan jag dör en enda gång. En anledning till att jag inte dör på banorna är Marios tanooki suit som enligt min mening dyker upp alldeles för frekvent. Man hittar den på i princip varje bana vilket leder till man inte behöver precisionshoppa lika noggrant då du enkelt kan sväva till plattformen som du siktat in dig på. Mycket av utmaningen försvinner om du inte behöver tänka på hur du ska hoppa. Det räcker med att du hoppar i någorlunda rätt riktning för att sedan sväva bekvämt till ditt mål.

En annan sak som man snabbt lägger märke till är att Nintendo utnyttjat 3D-effekten hos 3DS när de designat banorna till spelet. En del banor är byggda på djupet vilket gör dessa banor ganska svåra för mig att spela igenom då jag inte har något 3D-effekt på min 2DS.

Grattis! Du klarade banan. Med den alldeles
för vanliga tanooki-suiten...

Efter att utan problem tagit mig igenom alla åtta världar så  känner jag mig ändå rätt nöjd med spelet. Svårighetsgraden ökade något i de sista banorna där man fick anstränga mig, vilket jag gillade.

Men sen händer något. Efter sista bossen låser man nämligen upp alla världar igen fast som specialvärldar. Alla banor har gjorts om till alternativa versioner och till min stora glädje är dessa banor betydligt svårare och mer utmanande. Jag får inte hela tiden de mest bekväma power ups'en och nu behövs det verkligen fingerfärdighet för att komma till rätt plattform. Vissa av dessa banor har begränsad tid och då gäller det att samla på sig klockor på banorna vilket ökar tiden med tio sekunder. Ett riktigt kul grepp som verkligen tvingar en att vara fokuserad. En klar förbättring från det första varvet av spelet, i min mening.

Specialvärldarna räddar upp Super Mario 3D Land från att vara ett ganska trist Mario-spel till att bli ett riktigt kul Mario-spel. Nintendo har försökt kamma alla medhårs. Nya spelare, i och med den lättare svårighetsgraden på det första varvet, och de vana spelarna med de svårare specialvärldarna. Men helheten blir ändå något ljummen på det stora hela för min egen del, av just den anledningen.

Betyget till Super Mario 3D Land blir 3 av 5.

Fyra fördomar om Nintendo 2DS

Som jag skrev i mitt senaste inlägg har jag alltså köpt en Nintendo 2DS. En konsol som jag nu hunnit testa rätt ordentligt och kan nu ge ett ordentligt intryck.
För de som inte vet så är Nintendo 2DS en version av Nintendos 3DS fast utan stödet för 3D. Alltså kan du inte få något 3D-djup i bilderna som visas upp på den övre skärmen, vilket du kan få om du har en vanlig, eller en XL variant av Nintendo 3DS.

För att illustrera vad jag tycker om Nintendo 2DS så tänkte jag kommentera på de fördomar jag hade om 2DS innan jag själv fick testa den. So here we go!

1. Den är ful! 
När 2DS'en utannoserades skrattade jag gott och länge framför sådana här memes.

De flesta verkade tycka att den var ful, inklusive jag. Men nu när jag har den här hemma måste jag säga att designen har vuxit på mig. Jag har den röd/vita varianten och den ser riktigt läcker ut. Ser väldigt "spelig" ut i sitt utseende. Lite barnslig sådär, vilket passar den väldigt bra! 

2. Den är obekväm!

Detta var den punkten jag var absolut oroligast över. Om en bärbar konsol inte är skön att hålla i blir det inte mycket spelande på den, och då har designen motarbetat själva maskinens funktion. Nämligen att bli spelad på. Men nu efter ca en vecka av användning så kan jag lugnt säga att den inte alls är obekväm, trots sin rätt plastiga känsla. Den är till och med skön att ha i händerna! Jag är ingen van användare av den vanliga 3Ds'en eller XL-varianten så jag kan inte riktigt jämföra med hur de känns att spela på, kontra 2DS'en. Men jag tycker absolut att 2DS'en håller måttet när det gäller komfort. 

Jag och 2DS'en.

3. Dåligt att den inte går att vika ihop!

De tidigare varianterna av 3DS (samt den första DS'ens varianter) har alla gått att vika ihop. Detta går inte att göra med ett 2DS. I början kändes det lite ovant att inte kunna göra. Nintendo har löst det genom att lägga till en knapp som sätter konsolen i sleep-mode, så istället för att vika ihop konsolen trycker man alltså på en knapp för att sätta konsolen i stand by. Alltså fattas inte funktionen som ihopvikbarheten medförde, vilket jag gillar. 

4. Den är onödig!

"Varför släpper Nintendo ännu en ny 3DS? Och denna gång utan 3D-effekten? Fan va onödigt! Nintendo bara mjölkar med nya varianter av samma konsol! Det måste jag twittra om på min Samsung Galaxy S5 active pro zoom 4G!!!*". Ungefär så här reagerade en stor del av internet när Nintendo först utannonserade 2DS. Vad berättigar egentligen 2DS'ens existens?

Jag skulle säga att 2DSens största styrka är priset. När 3D-effekten är borta så kunde priset pressas en hel del så att även en student som jag inte har några problem med att köpa en 2DS. Samt så var jag aldrig speciellt intresserad av att spela i 3D så att köpa en 2DS kändes logiskt enligt mig!

Nu har jag besvarat mina egna fördomar om 2DS, och som ni kanske märker så var inte fördomar helt representativa för den faktiska upplevelsen.

Tills nästa gång
Ha de gott!

*Jag skojar lite. Men det är rätt intressant att när Nintendo släpper ny hårdvara så säger många att de mjölkar, men det är inte ofta man hör det samma om mobil-tillverkare som Apple, Samsung och Sony.