Ett gynnsamt barndomsberoende

-Nu går du ut! Du blir ju helt beroende av de där skärmarna! 

Detta är nog en mening de flesta som växt upp under 90 och det tidiga 00-talet fått höra. Föräldrar som drar ut sladdar, gömmer tv-kontroller och ger tv-spelförbud, allt för att man skulle gå ut och leka lite i solen istället. Barn ska inte sitta stil, de ska klättra, springa och hoppa och helst av allt ute i skogen med några vänner.

Min uppväxt präglades till stor del av detta. När jag inte var inne och spela så var jag ute och lekte att jag var i ett spel eller spelade på min Gameboy. Allt var centrerat kring spel, så kan man säga att jag var beroende? Beroende av att befinna mig i spelens värld antingen genom att spela dem, leka dem eller bara tänka på dem.

Likt många barn gillade jag att fantisera mig långt bort från den tråkiga lilla värld som var Kristinehamn i Värmland på det sena 90-talet. Jag trivdes helt enkelt bättre i min egen fantasis värld, där jag kunde bestämma vad som fanns och vad som var möjligt. Mina fantasier var ofta uppbyggda likt de spel jag spelat som till exempel, The Legend of Zelda, Pokémon, Super Mario mfl. Att befinna mig i spelens värld var något jag behövde för att kunna vara mig själv.

Så spel var något som var absolut nödvändigt för mig, utan dem så var jag inte mig själv, i alla fall inte i det långa loppet. Jag behövde deras fantastiska världar för att kunna lära mig att komma på egna världar och tankar, som utvecklade min kreativitet. Kanske så hade jag aldrig skrivit min första låt ifall jag aldrig spelat tv-spel i barndomen, och med all sannolikhet hade jag aldrig börjat blogga. Spelen gjorde mig till den jag är
idag.

Och det är jag evigt tacksam för.

Wii

Det är kallt ute. Snön ligger på marken och de kalla temperaturerna får marken att gnistra som om den var dekorerad med glitter. En syn som känns ganska avlägsen och främmande en dag som denna, 22 grader i skuggan i Juli. Men så såg det ut i alla fall, i December 2007 i en liten stad i Värmland. Det var julafton och det var dags att öppna julklapparna. Jag ser ett stort paket som jag strategiskt väljer att öppna sist, då jag vill få det största glädjeruset på den sista klappen. I Detta paket gömmer sig en maskin som kommer centrera mitt liv i flera år framåt.
-"Ett Wii!" ropar jag högt och hjärtligt.
Det tar inte många minuter innan jag pluggat in konsolen in i tvn på övervåningen i mitt barndomshem. Jag sätter i skivan till Wii sports som har följt med maskinen och sätter igång spelet. Med några enkla rörelser så får jag tennisraket att göra som jag vill (någorlunda) och det är en härlig känsla. Denna maskin som jag vid flera tillfällen testat hos mina vänner finns nu även i mitt hem, framför min tv. Att jag spelar tv-spel på julafton är definitivt mer regel än undantag, men en sak var annorlunda denna julaftonskväll. Jag står inte framför tvn själv, utan jag har sällskap av hela min familj. Wii var en konsol för alla. Det spelade ingen roll om du aldrig hade hållit i en spelkontroll innan, du kunde spela på Wii i alla fall.

På många sätt är Wii en förlorare. Under den förra spelgenerationen där Wii tampades mot Xbox 360 och Playstation 3 så hävdade många att Wii var det svagaste tillskottet. Hårdvaran var mycket begränsad, den hade inte HD-upplösning som konkurrenterna samt att de stora AAA-spelen inte kom till Wii, i alla fall inte i samma versioner som till konkurrenternas maskiner.

Men Wii hade något de andra saknade, de hade de nya spelarna. Gamla och unga samlades framför TVn för att spela Wii, inte helt olikt min familj på julaftonskvällen  2007. Wii blev en gemenskap framför TVn snarere än över nätet som Xbox och Playstationen tryckte på. Wii blev någonting annat. Med många spel som tilltalande flera och även de mer "hardcore" inriktade spelen så blev Wii en konsol med ett stort spelutbud, vilket i grund och botten vad som gör en bra konsol. Spelen.

Nu, hela 7 år senare sitter jag nu med mitt Wii igen, fast i min egen lägenhet. Väldigt mycket har hänt i mitt liv under dessa år, men samtidigt känns det precis som då. Allt har förändras samtidigt som inget har hänt.

Artisterna i mina öron: First Aid Kit

Artisterna i mina öron är en serie inlägg som handlar om mina favorit musikartister som vars musik flitigt spelas på mitt Spotify-konto. Detta är del 2 och detta inlägg handlar om country/folkpop-duon First Aid Kit!

Hur mycket av modern musik har egentligen stämmor i sig? Har ni tänkt på det någon gång? Inte? Inte jag heller innan jag upptäckte First Aid Kit för några år sedan. I princip all övrig musik jag lyssnar på så är det en som sjunger i taget, förutom på någon refräng lite då och då. Därför sticker verkligen First Aid Kits sångstil verkligen ut från mängden och upplevs nästan som magisk. 

First Aid Kit består av systrarna Klara och Johanna Söderberg och de blev riktigt stora när de föra album släpptes The Lion's Roar. De har även haft den stora äran att jobba med min absolut största idol Jack White och även spelat live med honom! När First Aid Kit spelar live så spelar Klara gitarr och Johanna spelar ofta någon form av piano.

Varför är First Aid Kit så fantastiska?

När jag lyssnar på First Aid Kits musik så blir jag på sånt där skönt humör, det är som de spelar och sjunger för själen. Deras melodiska sångmelodier är helt otroliga och stämmorna gör bara allt ännu mer awsome! De fyller ett tomrum i mitt musikhjärta som jag inte visste fanns. Men nu vet jag att något har saknats och nu är jag hel igen. Tack Klara och Johanna!

Länkar till några favoriter:
Wolf
My Silver Lining
Chiquitita (ABBA cover)
Emmylou

BONUS!
The Lion's Roar gående på Paris gator!

Tills nästa gång

Ha de gott!

Recension: Godzilla (2014)

Igår var jag på bio, något jag inte allt för ofta är även fast det är ganska trevligt. Jag och några kurskamrater bestämde oss att vi skulle se den nya Godzilla-filmen på premiärdagen, så vi tog våra sega systemvetar-ben mot SF här i Örebro för att beskåda stora monster på stor skärm. Och det var, precis som jag önskat, det vi fick!

I tanke på att handlingen redan finns förklarad flera gånger om på internet så tänkte jag bara dra det lite kort. Forskare experimenterar på en stor grej (typ ett ägg) som de har hittad under ett område där det fanns ett kärnkraftverk för en tid sedan. Ägget kläcks och ut kommer ett stort monster, som inte är Godzilla. Monstret drar iväg och människorna vill lokalisera det. Släng i Godzilla och massa soldater i det hela så har du ungefär filmens handling där.

Många som gillar original Godzilla från japan hade många invädningar mot den amerikanska Godzilla-filmen som kom 1998. I den filmen var Godzilla i princip bara en större T-rex som på Jurrasic Park-manér terroriserade New York. Han hade inte mycket av sitt ikoniska utseende eller läten.

I denna nya amerikanska Godzilla-film lyckas de med detta betydligt bättre. Godzilla ser faktiskt ut som en modernare version av den japanska originalupplagan och ser riktigt cool ut. Han har även egenskaper som den japanska Godzilla hade men den tidigare amerikanska saknade. Designen på de andra (!) monstren köper jag också och även de ser riktigt balla ut.

Walter White..?

Det man kan klaga på är som i många andra Godzilla-filmer människorna. Man bryr sig inte om att den otroligt stereotypa manliga soldat-huvudrollen har en fru som han älskar över allt annat och att de har en son tillsammans. Seriöst! Tristare huvudkaraktär får man leta efter! Något som också är störande är att det är i princip bara kvinnor och barn som man får se bli riktigt rädda över monstrens närvaro. Soldaterna som ska försöka ha ihjäl dem är så där amerikanskt modiga och blinkar inte för nått. Really? Ifall världens tuffaste jävel skulle stå framför Godzilla, Fucking 100m långa Godzilla så skulle fan hen bajsa på sig. Blir så trött på amerikanska actionhjältar...
Fast å andra sidan, det är inte människorna som spelar huvudrollerna utan monstren! Trots detta gör Brian Cranston en hyfsad roll och agerade liknande som när han spelade Walter White i Breaking Bad.

Sammanfattningsvis så gillar jag filmen. Den har absolut sina brister, men de kretsar kring saker som egentligen inte är väsentliga för en Godzilla-film. Sakerna som är viktiga är de visuella effekterna, stämningen och monstren och på samtliga punkter måste jag ändå säga att filmen lyckats! Uppbyggnaden i början var faktiskt sjukt bra och även i slutet så satt jag på helspänn. Gillar du monster? Då ska du se Godzilla!

Artisterna i mina öron: Tom Morello

Artisterna i mina öron är en serie inlägg som handlar om mina favorit musikartister som vars musik flitigt spelas på mitt Spotify-konto. Detta är del 1 och detta inlägg handlar om gitarristen Tom Morello!

Tom Merollo är kanske mest känd som gitarristen i den politiska rock/alt-rockgruppen Rage Against The Machine, där han blev känd för sin unika stil och sätt att spela gitarr på. Han tog mer inspiration från hiphopare och olika DJ's än andra kända gitarrister, vilket ledde till ett väldigt unikt sound. Gitarren i hans låtar låter ganska ofta som om det skulle vara något helt annat en den gitarr han håller i.

Tom Morello är även känd från Audioslave och sitt solo projekt The Nightwatchman. Som The Nightwatchman spelar han politiska låtar på en nylonsträngad gitarr medan han i Audioslave spelar elgitarr som liknar mer den i Rage Against The Machine fast där musiken har mindre politiskt budskap.

Varför är Tom Morello så fantastisk?
Hans stil är verkligen helt unik! Man kan verkligen höra på ett solo om det är han som ligger bakom det, och hans riff är så svängiga och hopp-vänliga att det nästan är omöjligt att inte headbanga till, även om man sitter på en fullsatt buss. Med hjälp av en Whammy-pedal och en wah wah-pedal får hans solon otrolig karaktär och jag njuter lika mycket varje gång han trampar på dessa.

Länkar till några favoriter:
Rage Against The Machine - Killing in the Name
Rage Against The Machine - Sleep now in the Fire
Audioslave - Show me how to Live
Audioslave - Like a Stone
Bonus: DETTA SOLO!!

Ta en titt på hans grejer och jag är övertygad om att ni kommer gilla det!

Tills nästa gång

Ha de gott!

Recension: Thomas Was Alone

Ibland är det svårt att förklara för folk som inte spelar varför digitala spel är något annat mer än bara ett tidsfördriv. Jag brukar säga att spel kan ge unika upplevelser som inte går att komma åt i film, musik eller böcker. På ett sätt stämmer det här. När jag slår sönder fiender i Bayonetta, eller när jag skjuter efter motståndarlaget i Call of Duty så upplever jag något som jag inte kan uppleva på något annat sätt än i spel. Men det finns mycket i spelmediet som sällan utnyttjas på ett bra sätt, nämligen det interaktiva berättandet. I väldigt många spel är det så att man spelar i några minuter, får sedan en mellansekvens uppslängd i ansiktet där lite av handlingen berättas, för att jag sedan får fortsätta spela. Det är så här vi har lärt oss att spel ser ut. Och därför blir jag alltid lika positiv när detta trötta grepp byts ut mot något annat, och där är där Thomas Was Alone kommer in i bilden.

Thomas Was Alone handlar om fyrkanter. Fyrkanter i en värld. Världen består också till största del av fyrkanter. Låter väldigt enkelt, simpelt och kanske rent av tråkigt. Men det är det inte. Nej nej, det är det verkligen inte.

De modiga fyrkanterna måste korsa vattnet!

Till en början spelar du endast som Thomas som är en ensam röd fyrkant. Du tar dig som Thomas fram i världen och lär dig kontrollerna, medan en väldigt välbehaglig, brittisk, manlig röst berättar vad som sker i världen och Thomas huvud. Mycket av hela behållningen med hela spelet är berättarrösten som gör ett otroligt bra jobb. Hans röst ger ett djup till spelet, som tillsammans med den underbara musiken och grafiken bidrar till en fantastisk presentation.
 
Själva spelmekaniken är simpel. Fyrkanterna kan hoppa och röra sig i sidled i den tvådimensionella miljön, för att ta sig till olika portaler som finns utplacerade på banan. Under spelets gång får du som spelar tillgång till flera olika fyrkanter med olika förmågor och personligheter. Vissa fyrkanter har mer speciella förmågor, som tex den klumpiga och blåa tjejen Claire. Hon kan flyta och hoppa på vattnet, vilket leder till en uppsjö av nya pussel och utmaningar.

Thomas Was Alone är verkligen vackert.

Thomas Was Alone kanske inte verkar så speciellt vid första anblick, men det är det verkligen. Den upplevelsen som Thomas Was Alone bjuder på går nämligen inte att få tag på i något annat medie. Alla de olika fyrkanterna har mer personlighet och karaktär än i de flesta spel jag spelat och även en del filmkaraktärer. Jag skulle rekommendera Thomas Was Alone till alla. Inte bara vana spelare, utan verkligen alla. Så bra är det.

Thomas Was Alone får betyget 5/5

Magic the Gathering-draft

Nu har jag spelat magic i ca en månad. Spelet har blivit mer advancerat och nu är det ganska mycket att hålla reda på. Jag och några kurskamrater brukar sitta och spela några parti magic i väntan på föreläsningar, vilket är väldigt trevligt.

Igår var jag på min första magic-draft. En draft går till så att deltagarna tar med sig tre stycken boosters var (paket med 15 kort i). Man börjar med att öppna en booster var och tittar igenom korten. Sen väljer man ett kort av dessa 15, det kortet behåller man, sen så skickar man vidare resten av korten till personen bredvid. De andra deltagarna gör likadant, så även du får en ny hög med kort som du får välja ut ett kort ifrån och sedan skicka vidare. Så håller det på tills alla kort från allas deltagares boosters är utdelade, sen är det dags att bygga en kortlek med de kort man fått. Denna kortlek ska bestå av 40 kort, varken mer eller mindre. Sedan spelar man i turnering så att alla får möta alla. Den som har vunnit flest matcher vinner.

När alla matcher är spelade så gör man en så kallad "rare-picks". I varje booster finns nämligen ett kort som är sällsynt. Alla dessa sällsynta kort som fanns i de olika boostersen läggs ut. Den som vann flest matcher är den som får välja ett sällsynt kort först, sedan får tvåan välja osv. Tillslut har alla fått några sällsynta kort var och draften är slut.

Några av de mer sällsynta korten jag fick tag på under draften.

Vad jag vet är detta bara ett sätt att drafta på, och att det finns många varianter på det. Men det var iaf så här vi gjorde och jag tyckte det var sjukt kul. Blev riktigt nöjd med de korten jag lyckades kamma hem.

Tills nästa gång

Ha de gott!