Tidiga intryck från Zelda: Majoras Mask: 3D

Nu har det alltså hänt. The Legend of Zelda: Majoras mask till Nintendo 3DS har tillslut hamnat i min ägo, och gud vad konstigt det känns. Det är lite som en dröm. En märklig med härlig dröm. Men i vilket fall som helst har jag nu hunnit börjat spela lite grann och tänkte i detta inlägg skriva lite om mina intryck från spelet.

Det första som slog mig var att själva spelkassetten hade tysk text på sig. I ca 10 sekunder hade jag panik och tänkte "tänk om jag fått en tysk utgåva utan engelsk text!!". Som tur var det inte så och webbutiken där jag köpt spelet hade gjort sitt jobb även denna gången.

Väl inne i spelet tar det inte lång tid innan jag håller andan av alla nostalgiska känslor som jag får i kroppen. Jag kunde fortfarande inte skaka av mig känslan av att jag äntligen hade en spelbar version av Majoras mask. Introsekvensen för äventyret spelas upp framför mig likt en teater och jag upptäcker att grafiken i spelet fått sig ett ordentligt lyft. Link är inte så fyrkantig som han varit och staden där stora delar av spelet utspelar sig är faktiskt riktigt fin och mysig. Musiken är precis lika bra som jag minns den och stämningen är fortfarande helt unik för spelet. 

Älskar verkligen omslaget. Så snyggt!

Förutom den förbättrade grafiken så har även 3DS utgåvan utrustats med ett bättre sparnings-system, en anteckningsbok samt några andra mindre uppgraderingar. Nu kan man enklare spara utan att spola tillbaka tiden, samt att de ugglestatyer där man alltid sparat vid i Majoras mask är nu mer utspridda samt låter spelaren spara på riktigt och inte enbart temporärt som i originalet. 

Antekningsboken är verkligen är förbättring till spelet anser jag. I denna antecknar Link ner möten han har haft med karaktärer i spelet och  har på så sätt bättre koll på sina uppdrag. I originalet så kunde det lätt bli överväldigande med alla uppdrag samt deras ibland komplicerade struktur. Nu är det enklare att ha koll samtidigt som uppdragen behåller sin svårighetsgrad och charm. 

Sammanfattningsvis kan jag säga att jag älskar Majoras Mask. Säkert mer nu än någonsin tidigare och jag kommmer garanterat spela så mycket jag hinner under nästkommande veckor. Det kommer komma en recension här inom sinom tid, helt garanterat. 

Tills nästa gång

Ha de gott!

Daniel and Majoras Mask

Snart är dagen här. Den 13 Februari smäller det. Då släpps återigen The Legend of Zelda: Majoras Mask, denna gång på Nintendo 3DS. Ett spel jag ser fram emot något enormt att få spela, trots att jag spelat det många gånger tidigare. Fast denna kommer allt bli annorlunda.

När jag var liten hade jag en Super play-tidning. Jag brukade bläddra i den för att se de häftiga bilderna på alla nya spel och inte så mycket för att läsa i den. I just denna utgåva av Super Play så fanns en recension av det nya Zelda-spelet som var (suprise suprise) Majoras Mask.

Jag tittade på den här bilden mycket länge.

Bilden föreställer spelets antagonist Skull kid, som bär Majoras Mask. Egentligen inte någon speciell bild i sig, men jag tyckte den var förbaskat cool. Och det tycker jag än idag. Designen tilltalar mig något otroligt. Ett slags bisarrt och förvrängt mörker i skepnaden av en detaljrik mask.

Som många säkert vet kom Zelda: Majoras mask till Nintendo 64, vilket var en konsol jag aldrig ägde, så jag kunde inte spela Majoras mask. Fören en dag när club nintendo bestämde sig för att ge sina medlemmar ett unikt erbjudande. För en ynka 50-lapp kunde man köpa en samling med Zelda-spel till Nintendo Game Cube. En konsol jag ägde och spelade flitigt på. Min lycka var total. Inte nog med att jag skulle få tillfälle att spela igenom flera andra hyllade Zelda-äventyr, jag skulle tillslut få chansen att spela Majoras mask.

Jag fick hem samlingen och satte direkt igång med Majoras Mask, och allt kändes så bra. Världen i spelet var precis så där mörk och härlig som jag  jag fått höra från mina vänner och sett i tidningen att det skulle vara. Jag spelade länge och njöt till fullo.

Men en dag när jag spelade spelet så hände det som inte fick ändå. Spelet hängde sig. Och inte bara en gång, flera gånger varje dag. Jag testade att tvätta skivan med diskmedel (som jag hade hört skulle hjälpa om skivan var repig) men inget hjälpte. Den konverterade versionen av Majoras mask var helt enkelt otroligt dåligt genomförd på samlingen vilket ledde till att spelet blev i stort sett helt ospelbart. Man var aldrig säker. Nu var inte enbart trycket från spelets domedagstids-system som stressade på utan även själva spelets slarviga konvertering.

Det blev aldrig jag och Majoras Mask som jag hade tänkt mig. Vi som skulle trivas så bra ihop. En dröm som gick ut i sanden. Så förstå min glädje när Nintendo utannonserade att de skulle göra en ny ordentlig version, en remake av spelet till Nintendo 3DS. En konsol jag faktiskt äger! När de gick ut med nyheten så kunde jag knappt tro det. Jag trodde att det var för bra för att vara sant. Jag skulle få en andra chans att uppleva äventyret jag så länge längtat efter att få fördjupa mig i.

På fredag är dagen kommen. Det är då jag går hand i hand med min barndom och möter mörkret i Majoras Mask. Och jag hoppas att det blir en sjuhelvetes resa.

Recension: Super Mario 3D Land

Ny Nintendokonsol, nytt Mario-spel. Så brukar det låta, och så lät det även när Nintendo 3DS lanserades. Lanseringstiteln hette Super Mario 3D Land och var ett tredimensionellt-plattformsspel som utnyttjade det mesta med den då nya maskinen. Nu har även jag sätt tänderna i detta lir på min 2DS och det är dags att sätta betyg!

Mario har alltid handlat om en sak, nämligen spelglädje. De lekfulla miljöerna och de glada färgerna har alltid fått mig på gott humör, och att Nintendo är branschens bästa utvecklare när det kommer till plattformsspel gör inte saken värre. Frågan är då om Super Mario 3D Land levererar spelglädje?

Svaret på den frågan är faktiskt ett ganska obestämt nja. I början av spelet tyckte jag allt var kul. Banorna var roliga, grafiken var så där härligt glättig och färgglad och allt kändes som det skulle. Desto längre in i spelet jag kom så kände jag att allt flöt på, för att sedan upptäcka att det flöt på FÖR bra. Allting kändes alldeles för enkelt. Banorna är fyllda med mynt och power-ups vilket gör spelet väldigt lätt. På en bana hinner jag samla in flera extra liv och det är sällan jag dör en enda gång. En anledning till att jag inte dör på banorna är Marios tanooki suit som enligt min mening dyker upp alldeles för frekvent. Man hittar den på i princip varje bana vilket leder till man inte behöver precisionshoppa lika noggrant då du enkelt kan sväva till plattformen som du siktat in dig på. Mycket av utmaningen försvinner om du inte behöver tänka på hur du ska hoppa. Det räcker med att du hoppar i någorlunda rätt riktning för att sedan sväva bekvämt till ditt mål.

En annan sak som man snabbt lägger märke till är att Nintendo utnyttjat 3D-effekten hos 3DS när de designat banorna till spelet. En del banor är byggda på djupet vilket gör dessa banor ganska svåra för mig att spela igenom då jag inte har något 3D-effekt på min 2DS.

Grattis! Du klarade banan. Med den alldeles
för vanliga tanooki-suiten...

Efter att utan problem tagit mig igenom alla åtta världar så  känner jag mig ändå rätt nöjd med spelet. Svårighetsgraden ökade något i de sista banorna där man fick anstränga mig, vilket jag gillade.

Men sen händer något. Efter sista bossen låser man nämligen upp alla världar igen fast som specialvärldar. Alla banor har gjorts om till alternativa versioner och till min stora glädje är dessa banor betydligt svårare och mer utmanande. Jag får inte hela tiden de mest bekväma power ups'en och nu behövs det verkligen fingerfärdighet för att komma till rätt plattform. Vissa av dessa banor har begränsad tid och då gäller det att samla på sig klockor på banorna vilket ökar tiden med tio sekunder. Ett riktigt kul grepp som verkligen tvingar en att vara fokuserad. En klar förbättring från det första varvet av spelet, i min mening.

Specialvärldarna räddar upp Super Mario 3D Land från att vara ett ganska trist Mario-spel till att bli ett riktigt kul Mario-spel. Nintendo har försökt kamma alla medhårs. Nya spelare, i och med den lättare svårighetsgraden på det första varvet, och de vana spelarna med de svårare specialvärldarna. Men helheten blir ändå något ljummen på det stora hela för min egen del, av just den anledningen.

Betyget till Super Mario 3D Land blir 3 av 5.

Fyra fördomar om Nintendo 2DS

Som jag skrev i mitt senaste inlägg har jag alltså köpt en Nintendo 2DS. En konsol som jag nu hunnit testa rätt ordentligt och kan nu ge ett ordentligt intryck.
För de som inte vet så är Nintendo 2DS en version av Nintendos 3DS fast utan stödet för 3D. Alltså kan du inte få något 3D-djup i bilderna som visas upp på den övre skärmen, vilket du kan få om du har en vanlig, eller en XL variant av Nintendo 3DS.

För att illustrera vad jag tycker om Nintendo 2DS så tänkte jag kommentera på de fördomar jag hade om 2DS innan jag själv fick testa den. So here we go!

1. Den är ful! 
När 2DS'en utannoserades skrattade jag gott och länge framför sådana här memes.

De flesta verkade tycka att den var ful, inklusive jag. Men nu när jag har den här hemma måste jag säga att designen har vuxit på mig. Jag har den röd/vita varianten och den ser riktigt läcker ut. Ser väldigt "spelig" ut i sitt utseende. Lite barnslig sådär, vilket passar den väldigt bra! 

2. Den är obekväm!

Detta var den punkten jag var absolut oroligast över. Om en bärbar konsol inte är skön att hålla i blir det inte mycket spelande på den, och då har designen motarbetat själva maskinens funktion. Nämligen att bli spelad på. Men nu efter ca en vecka av användning så kan jag lugnt säga att den inte alls är obekväm, trots sin rätt plastiga känsla. Den är till och med skön att ha i händerna! Jag är ingen van användare av den vanliga 3Ds'en eller XL-varianten så jag kan inte riktigt jämföra med hur de känns att spela på, kontra 2DS'en. Men jag tycker absolut att 2DS'en håller måttet när det gäller komfort. 

Jag och 2DS'en.

3. Dåligt att den inte går att vika ihop!

De tidigare varianterna av 3DS (samt den första DS'ens varianter) har alla gått att vika ihop. Detta går inte att göra med ett 2DS. I början kändes det lite ovant att inte kunna göra. Nintendo har löst det genom att lägga till en knapp som sätter konsolen i sleep-mode, så istället för att vika ihop konsolen trycker man alltså på en knapp för att sätta konsolen i stand by. Alltså fattas inte funktionen som ihopvikbarheten medförde, vilket jag gillar. 

4. Den är onödig!

"Varför släpper Nintendo ännu en ny 3DS? Och denna gång utan 3D-effekten? Fan va onödigt! Nintendo bara mjölkar med nya varianter av samma konsol! Det måste jag twittra om på min Samsung Galaxy S5 active pro zoom 4G!!!*". Ungefär så här reagerade en stor del av internet när Nintendo först utannonserade 2DS. Vad berättigar egentligen 2DS'ens existens?

Jag skulle säga att 2DSens största styrka är priset. När 3D-effekten är borta så kunde priset pressas en hel del så att även en student som jag inte har några problem med att köpa en 2DS. Samt så var jag aldrig speciellt intresserad av att spela i 3D så att köpa en 2DS kändes logiskt enligt mig!

Nu har jag besvarat mina egna fördomar om 2DS, och som ni kanske märker så var inte fördomar helt representativa för den faktiska upplevelsen.

Tills nästa gång
Ha de gott!

*Jag skojar lite. Men det är rätt intressant att när Nintendo släpper ny hårdvara så säger många att de mjölkar, men det är inte ofta man hör det samma om mobil-tillverkare som Apple, Samsung och Sony.

Att köpa konsoler

Senaste gången jag köpte en konsol så gick jag i högstadiet. Sommaren hade precis tagit fart och jag hade sparat. Länge. 

Jag hade sorterat upp mina DS och Wii-spel i två högar. En hög med bra spel som jag ville ha kvar och en med spel som skulle säljas. Det blev förvånansvärt många spel i säljhögen. Allt från Guitar Hero till Animal Crossing (vilket var ett spela jag verkligen gillade). Dessa spel skulle hjälpa mig att få råd till en Playstation 3, så att jag äntligen kunde få spela spelet som fick mig att välja sida i förra spelgenerationen, nämligen Infamous.

Jag och mina föräldrar åkte till Karlstad. Det är nämligen dit man åker om man bor i Kristinehamn och vill köpa något annat än smågodis. Och denna gång var det verkligen inget smågodis jag var ute efter utan ett tekniskt monster. I alla fall i mina ögon.

Den versionen av PS3 jag köpte.

Jag bytte in spelen och fick alldeles för lite pengar för dem, som vanligt när man byter i spel i spelbutiker. Flera hundralappar färre än vad jag hade räknat med. Men det fick inte stoppa mig. Jag skulle ha mitt Playstation 3. Jag hade bestämt mig. 4000kr fattigare och en 80gb PS3 rikare så var vi på väg hem.

På vägen tillbaka till småstan så köpte jag mitt första spel till min nya maskin. Skate 2. Ett otroligt bra köp i tanke på att jag fortfarande spelar det. Speltiden på det spelet måste passerat över 100 timmar, vilket är rätt mycket i min mening.
Det var alltså så det gick till förra gången jag köpte en konsol. Planering, spel som skulle säljas och en bilfärd till en annan stad.

Igår köpte jag en ny spelmaskin. En 2DS som jag hittade för 499kr på en elkedja i Örebro. Har länge tänkt att jag skulle köpa en 3DS när väl den nya versionen kommer ut någon gång nästa år. Men med ett sådant pris kunde jag inte låta bli. Köpte även Super Mario 3D Land till av bara farten. Lite skillnad om man jämför gårdagen med dagen då jag köpte min PS3a, för lite mer än fem år sedan. 

Så nu har jag alltså en ny konsol hemma. Ser otroligt mycket fram emot att spela Fire Emblem: Awakning inom en snar framtid. Frågan är om det är lönt att skaffa det innan C-uppsatsen är färdig. Vill ju inte stressa mig igenom det spelet.

Tills nästa gång
Ha de gott!

Ett gynnsamt barndomsberoende

-Nu går du ut! Du blir ju helt beroende av de där skärmarna! 

Detta är nog en mening de flesta som växt upp under 90 och det tidiga 00-talet fått höra. Föräldrar som drar ut sladdar, gömmer tv-kontroller och ger tv-spelförbud, allt för att man skulle gå ut och leka lite i solen istället. Barn ska inte sitta stil, de ska klättra, springa och hoppa och helst av allt ute i skogen med några vänner.

Min uppväxt präglades till stor del av detta. När jag inte var inne och spela så var jag ute och lekte att jag var i ett spel eller spelade på min Gameboy. Allt var centrerat kring spel, så kan man säga att jag var beroende? Beroende av att befinna mig i spelens värld antingen genom att spela dem, leka dem eller bara tänka på dem.

Likt många barn gillade jag att fantisera mig långt bort från den tråkiga lilla värld som var Kristinehamn i Värmland på det sena 90-talet. Jag trivdes helt enkelt bättre i min egen fantasis värld, där jag kunde bestämma vad som fanns och vad som var möjligt. Mina fantasier var ofta uppbyggda likt de spel jag spelat som till exempel, The Legend of Zelda, Pokémon, Super Mario mfl. Att befinna mig i spelens värld var något jag behövde för att kunna vara mig själv.

Så spel var något som var absolut nödvändigt för mig, utan dem så var jag inte mig själv, i alla fall inte i det långa loppet. Jag behövde deras fantastiska världar för att kunna lära mig att komma på egna världar och tankar, som utvecklade min kreativitet. Kanske så hade jag aldrig skrivit min första låt ifall jag aldrig spelat tv-spel i barndomen, och med all sannolikhet hade jag aldrig börjat blogga. Spelen gjorde mig till den jag är
idag.

Och det är jag evigt tacksam för.

Wii

Det är kallt ute. Snön ligger på marken och de kalla temperaturerna får marken att gnistra som om den var dekorerad med glitter. En syn som känns ganska avlägsen och främmande en dag som denna, 22 grader i skuggan i Juli. Men så såg det ut i alla fall, i December 2007 i en liten stad i Värmland. Det var julafton och det var dags att öppna julklapparna. Jag ser ett stort paket som jag strategiskt väljer att öppna sist, då jag vill få det största glädjeruset på den sista klappen. I Detta paket gömmer sig en maskin som kommer centrera mitt liv i flera år framåt.
-"Ett Wii!" ropar jag högt och hjärtligt.
Det tar inte många minuter innan jag pluggat in konsolen in i tvn på övervåningen i mitt barndomshem. Jag sätter i skivan till Wii sports som har följt med maskinen och sätter igång spelet. Med några enkla rörelser så får jag tennisraket att göra som jag vill (någorlunda) och det är en härlig känsla. Denna maskin som jag vid flera tillfällen testat hos mina vänner finns nu även i mitt hem, framför min tv. Att jag spelar tv-spel på julafton är definitivt mer regel än undantag, men en sak var annorlunda denna julaftonskväll. Jag står inte framför tvn själv, utan jag har sällskap av hela min familj. Wii var en konsol för alla. Det spelade ingen roll om du aldrig hade hållit i en spelkontroll innan, du kunde spela på Wii i alla fall.

På många sätt är Wii en förlorare. Under den förra spelgenerationen där Wii tampades mot Xbox 360 och Playstation 3 så hävdade många att Wii var det svagaste tillskottet. Hårdvaran var mycket begränsad, den hade inte HD-upplösning som konkurrenterna samt att de stora AAA-spelen inte kom till Wii, i alla fall inte i samma versioner som till konkurrenternas maskiner.

Men Wii hade något de andra saknade, de hade de nya spelarna. Gamla och unga samlades framför TVn för att spela Wii, inte helt olikt min familj på julaftonskvällen  2007. Wii blev en gemenskap framför TVn snarere än över nätet som Xbox och Playstationen tryckte på. Wii blev någonting annat. Med många spel som tilltalande flera och även de mer "hardcore" inriktade spelen så blev Wii en konsol med ett stort spelutbud, vilket i grund och botten vad som gör en bra konsol. Spelen.

Nu, hela 7 år senare sitter jag nu med mitt Wii igen, fast i min egen lägenhet. Väldigt mycket har hänt i mitt liv under dessa år, men samtidigt känns det precis som då. Allt har förändras samtidigt som inget har hänt.