Fyra fördomar om Nintendo 2DS

Som jag skrev i mitt senaste inlägg har jag alltså köpt en Nintendo 2DS. En konsol som jag nu hunnit testa rätt ordentligt och kan nu ge ett ordentligt intryck.
För de som inte vet så är Nintendo 2DS en version av Nintendos 3DS fast utan stödet för 3D. Alltså kan du inte få något 3D-djup i bilderna som visas upp på den övre skärmen, vilket du kan få om du har en vanlig, eller en XL variant av Nintendo 3DS.

För att illustrera vad jag tycker om Nintendo 2DS så tänkte jag kommentera på de fördomar jag hade om 2DS innan jag själv fick testa den. So here we go!

1. Den är ful! 
När 2DS'en utannoserades skrattade jag gott och länge framför sådana här memes.

De flesta verkade tycka att den var ful, inklusive jag. Men nu när jag har den här hemma måste jag säga att designen har vuxit på mig. Jag har den röd/vita varianten och den ser riktigt läcker ut. Ser väldigt "spelig" ut i sitt utseende. Lite barnslig sådär, vilket passar den väldigt bra! 

2. Den är obekväm!

Detta var den punkten jag var absolut oroligast över. Om en bärbar konsol inte är skön att hålla i blir det inte mycket spelande på den, och då har designen motarbetat själva maskinens funktion. Nämligen att bli spelad på. Men nu efter ca en vecka av användning så kan jag lugnt säga att den inte alls är obekväm, trots sin rätt plastiga känsla. Den är till och med skön att ha i händerna! Jag är ingen van användare av den vanliga 3Ds'en eller XL-varianten så jag kan inte riktigt jämföra med hur de känns att spela på, kontra 2DS'en. Men jag tycker absolut att 2DS'en håller måttet när det gäller komfort. 

Jag och 2DS'en.

3. Dåligt att den inte går att vika ihop!

De tidigare varianterna av 3DS (samt den första DS'ens varianter) har alla gått att vika ihop. Detta går inte att göra med ett 2DS. I början kändes det lite ovant att inte kunna göra. Nintendo har löst det genom att lägga till en knapp som sätter konsolen i sleep-mode, så istället för att vika ihop konsolen trycker man alltså på en knapp för att sätta konsolen i stand by. Alltså fattas inte funktionen som ihopvikbarheten medförde, vilket jag gillar. 

4. Den är onödig!

"Varför släpper Nintendo ännu en ny 3DS? Och denna gång utan 3D-effekten? Fan va onödigt! Nintendo bara mjölkar med nya varianter av samma konsol! Det måste jag twittra om på min Samsung Galaxy S5 active pro zoom 4G!!!*". Ungefär så här reagerade en stor del av internet när Nintendo först utannonserade 2DS. Vad berättigar egentligen 2DS'ens existens?

Jag skulle säga att 2DSens största styrka är priset. När 3D-effekten är borta så kunde priset pressas en hel del så att även en student som jag inte har några problem med att köpa en 2DS. Samt så var jag aldrig speciellt intresserad av att spela i 3D så att köpa en 2DS kändes logiskt enligt mig!

Nu har jag besvarat mina egna fördomar om 2DS, och som ni kanske märker så var inte fördomar helt representativa för den faktiska upplevelsen.

Tills nästa gång
Ha de gott!

*Jag skojar lite. Men det är rätt intressant att när Nintendo släpper ny hårdvara så säger många att de mjölkar, men det är inte ofta man hör det samma om mobil-tillverkare som Apple, Samsung och Sony.

Att köpa konsoler

Senaste gången jag köpte en konsol så gick jag i högstadiet. Sommaren hade precis tagit fart och jag hade sparat. Länge. 

Jag hade sorterat upp mina DS och Wii-spel i två högar. En hög med bra spel som jag ville ha kvar och en med spel som skulle säljas. Det blev förvånansvärt många spel i säljhögen. Allt från Guitar Hero till Animal Crossing (vilket var ett spela jag verkligen gillade). Dessa spel skulle hjälpa mig att få råd till en Playstation 3, så att jag äntligen kunde få spela spelet som fick mig att välja sida i förra spelgenerationen, nämligen Infamous.

Jag och mina föräldrar åkte till Karlstad. Det är nämligen dit man åker om man bor i Kristinehamn och vill köpa något annat än smågodis. Och denna gång var det verkligen inget smågodis jag var ute efter utan ett tekniskt monster. I alla fall i mina ögon.

Den versionen av PS3 jag köpte.

Jag bytte in spelen och fick alldeles för lite pengar för dem, som vanligt när man byter i spel i spelbutiker. Flera hundralappar färre än vad jag hade räknat med. Men det fick inte stoppa mig. Jag skulle ha mitt Playstation 3. Jag hade bestämt mig. 4000kr fattigare och en 80gb PS3 rikare så var vi på väg hem.

På vägen tillbaka till småstan så köpte jag mitt första spel till min nya maskin. Skate 2. Ett otroligt bra köp i tanke på att jag fortfarande spelar det. Speltiden på det spelet måste passerat över 100 timmar, vilket är rätt mycket i min mening.
Det var alltså så det gick till förra gången jag köpte en konsol. Planering, spel som skulle säljas och en bilfärd till en annan stad.

Igår köpte jag en ny spelmaskin. En 2DS som jag hittade för 499kr på en elkedja i Örebro. Har länge tänkt att jag skulle köpa en 3DS när väl den nya versionen kommer ut någon gång nästa år. Men med ett sådant pris kunde jag inte låta bli. Köpte även Super Mario 3D Land till av bara farten. Lite skillnad om man jämför gårdagen med dagen då jag köpte min PS3a, för lite mer än fem år sedan. 

Så nu har jag alltså en ny konsol hemma. Ser otroligt mycket fram emot att spela Fire Emblem: Awakning inom en snar framtid. Frågan är om det är lönt att skaffa det innan C-uppsatsen är färdig. Vill ju inte stressa mig igenom det spelet.

Tills nästa gång
Ha de gott!

Ett gynnsamt barndomsberoende

-Nu går du ut! Du blir ju helt beroende av de där skärmarna! 

Detta är nog en mening de flesta som växt upp under 90 och det tidiga 00-talet fått höra. Föräldrar som drar ut sladdar, gömmer tv-kontroller och ger tv-spelförbud, allt för att man skulle gå ut och leka lite i solen istället. Barn ska inte sitta stil, de ska klättra, springa och hoppa och helst av allt ute i skogen med några vänner.

Min uppväxt präglades till stor del av detta. När jag inte var inne och spela så var jag ute och lekte att jag var i ett spel eller spelade på min Gameboy. Allt var centrerat kring spel, så kan man säga att jag var beroende? Beroende av att befinna mig i spelens värld antingen genom att spela dem, leka dem eller bara tänka på dem.

Likt många barn gillade jag att fantisera mig långt bort från den tråkiga lilla värld som var Kristinehamn i Värmland på det sena 90-talet. Jag trivdes helt enkelt bättre i min egen fantasis värld, där jag kunde bestämma vad som fanns och vad som var möjligt. Mina fantasier var ofta uppbyggda likt de spel jag spelat som till exempel, The Legend of Zelda, Pokémon, Super Mario mfl. Att befinna mig i spelens värld var något jag behövde för att kunna vara mig själv.

Så spel var något som var absolut nödvändigt för mig, utan dem så var jag inte mig själv, i alla fall inte i det långa loppet. Jag behövde deras fantastiska världar för att kunna lära mig att komma på egna världar och tankar, som utvecklade min kreativitet. Kanske så hade jag aldrig skrivit min första låt ifall jag aldrig spelat tv-spel i barndomen, och med all sannolikhet hade jag aldrig börjat blogga. Spelen gjorde mig till den jag är
idag.

Och det är jag evigt tacksam för.

Wii

Det är kallt ute. Snön ligger på marken och de kalla temperaturerna får marken att gnistra som om den var dekorerad med glitter. En syn som känns ganska avlägsen och främmande en dag som denna, 22 grader i skuggan i Juli. Men så såg det ut i alla fall, i December 2007 i en liten stad i Värmland. Det var julafton och det var dags att öppna julklapparna. Jag ser ett stort paket som jag strategiskt väljer att öppna sist, då jag vill få det största glädjeruset på den sista klappen. I Detta paket gömmer sig en maskin som kommer centrera mitt liv i flera år framåt.
-"Ett Wii!" ropar jag högt och hjärtligt.
Det tar inte många minuter innan jag pluggat in konsolen in i tvn på övervåningen i mitt barndomshem. Jag sätter i skivan till Wii sports som har följt med maskinen och sätter igång spelet. Med några enkla rörelser så får jag tennisraket att göra som jag vill (någorlunda) och det är en härlig känsla. Denna maskin som jag vid flera tillfällen testat hos mina vänner finns nu även i mitt hem, framför min tv. Att jag spelar tv-spel på julafton är definitivt mer regel än undantag, men en sak var annorlunda denna julaftonskväll. Jag står inte framför tvn själv, utan jag har sällskap av hela min familj. Wii var en konsol för alla. Det spelade ingen roll om du aldrig hade hållit i en spelkontroll innan, du kunde spela på Wii i alla fall.

På många sätt är Wii en förlorare. Under den förra spelgenerationen där Wii tampades mot Xbox 360 och Playstation 3 så hävdade många att Wii var det svagaste tillskottet. Hårdvaran var mycket begränsad, den hade inte HD-upplösning som konkurrenterna samt att de stora AAA-spelen inte kom till Wii, i alla fall inte i samma versioner som till konkurrenternas maskiner.

Men Wii hade något de andra saknade, de hade de nya spelarna. Gamla och unga samlades framför TVn för att spela Wii, inte helt olikt min familj på julaftonskvällen  2007. Wii blev en gemenskap framför TVn snarere än över nätet som Xbox och Playstationen tryckte på. Wii blev någonting annat. Med många spel som tilltalande flera och även de mer "hardcore" inriktade spelen så blev Wii en konsol med ett stort spelutbud, vilket i grund och botten vad som gör en bra konsol. Spelen.

Nu, hela 7 år senare sitter jag nu med mitt Wii igen, fast i min egen lägenhet. Väldigt mycket har hänt i mitt liv under dessa år, men samtidigt känns det precis som då. Allt har förändras samtidigt som inget har hänt.

Artisterna i mina öron: First Aid Kit

Artisterna i mina öron är en serie inlägg som handlar om mina favorit musikartister som vars musik flitigt spelas på mitt Spotify-konto. Detta är del 2 och detta inlägg handlar om country/folkpop-duon First Aid Kit!

Hur mycket av modern musik har egentligen stämmor i sig? Har ni tänkt på det någon gång? Inte? Inte jag heller innan jag upptäckte First Aid Kit för några år sedan. I princip all övrig musik jag lyssnar på så är det en som sjunger i taget, förutom på någon refräng lite då och då. Därför sticker verkligen First Aid Kits sångstil verkligen ut från mängden och upplevs nästan som magisk. 

First Aid Kit består av systrarna Klara och Johanna Söderberg och de blev riktigt stora när de föra album släpptes The Lion's Roar. De har även haft den stora äran att jobba med min absolut största idol Jack White och även spelat live med honom! När First Aid Kit spelar live så spelar Klara gitarr och Johanna spelar ofta någon form av piano.

Varför är First Aid Kit så fantastiska?

När jag lyssnar på First Aid Kits musik så blir jag på sånt där skönt humör, det är som de spelar och sjunger för själen. Deras melodiska sångmelodier är helt otroliga och stämmorna gör bara allt ännu mer awsome! De fyller ett tomrum i mitt musikhjärta som jag inte visste fanns. Men nu vet jag att något har saknats och nu är jag hel igen. Tack Klara och Johanna!

Länkar till några favoriter:
Wolf
My Silver Lining
Chiquitita (ABBA cover)
Emmylou

BONUS!
The Lion's Roar gående på Paris gator!

Tills nästa gång

Ha de gott!

Recension: Godzilla (2014)

Igår var jag på bio, något jag inte allt för ofta är även fast det är ganska trevligt. Jag och några kurskamrater bestämde oss att vi skulle se den nya Godzilla-filmen på premiärdagen, så vi tog våra sega systemvetar-ben mot SF här i Örebro för att beskåda stora monster på stor skärm. Och det var, precis som jag önskat, det vi fick!

I tanke på att handlingen redan finns förklarad flera gånger om på internet så tänkte jag bara dra det lite kort. Forskare experimenterar på en stor grej (typ ett ägg) som de har hittad under ett område där det fanns ett kärnkraftverk för en tid sedan. Ägget kläcks och ut kommer ett stort monster, som inte är Godzilla. Monstret drar iväg och människorna vill lokalisera det. Släng i Godzilla och massa soldater i det hela så har du ungefär filmens handling där.

Många som gillar original Godzilla från japan hade många invädningar mot den amerikanska Godzilla-filmen som kom 1998. I den filmen var Godzilla i princip bara en större T-rex som på Jurrasic Park-manér terroriserade New York. Han hade inte mycket av sitt ikoniska utseende eller läten.

I denna nya amerikanska Godzilla-film lyckas de med detta betydligt bättre. Godzilla ser faktiskt ut som en modernare version av den japanska originalupplagan och ser riktigt cool ut. Han har även egenskaper som den japanska Godzilla hade men den tidigare amerikanska saknade. Designen på de andra (!) monstren köper jag också och även de ser riktigt balla ut.

Walter White..?

Det man kan klaga på är som i många andra Godzilla-filmer människorna. Man bryr sig inte om att den otroligt stereotypa manliga soldat-huvudrollen har en fru som han älskar över allt annat och att de har en son tillsammans. Seriöst! Tristare huvudkaraktär får man leta efter! Något som också är störande är att det är i princip bara kvinnor och barn som man får se bli riktigt rädda över monstrens närvaro. Soldaterna som ska försöka ha ihjäl dem är så där amerikanskt modiga och blinkar inte för nått. Really? Ifall världens tuffaste jävel skulle stå framför Godzilla, Fucking 100m långa Godzilla så skulle fan hen bajsa på sig. Blir så trött på amerikanska actionhjältar...
Fast å andra sidan, det är inte människorna som spelar huvudrollerna utan monstren! Trots detta gör Brian Cranston en hyfsad roll och agerade liknande som när han spelade Walter White i Breaking Bad.

Sammanfattningsvis så gillar jag filmen. Den har absolut sina brister, men de kretsar kring saker som egentligen inte är väsentliga för en Godzilla-film. Sakerna som är viktiga är de visuella effekterna, stämningen och monstren och på samtliga punkter måste jag ändå säga att filmen lyckats! Uppbyggnaden i början var faktiskt sjukt bra och även i slutet så satt jag på helspänn. Gillar du monster? Då ska du se Godzilla!

Artisterna i mina öron: Tom Morello

Artisterna i mina öron är en serie inlägg som handlar om mina favorit musikartister som vars musik flitigt spelas på mitt Spotify-konto. Detta är del 1 och detta inlägg handlar om gitarristen Tom Morello!

Tom Merollo är kanske mest känd som gitarristen i den politiska rock/alt-rockgruppen Rage Against The Machine, där han blev känd för sin unika stil och sätt att spela gitarr på. Han tog mer inspiration från hiphopare och olika DJ's än andra kända gitarrister, vilket ledde till ett väldigt unikt sound. Gitarren i hans låtar låter ganska ofta som om det skulle vara något helt annat en den gitarr han håller i.

Tom Morello är även känd från Audioslave och sitt solo projekt The Nightwatchman. Som The Nightwatchman spelar han politiska låtar på en nylonsträngad gitarr medan han i Audioslave spelar elgitarr som liknar mer den i Rage Against The Machine fast där musiken har mindre politiskt budskap.

Varför är Tom Morello så fantastisk?
Hans stil är verkligen helt unik! Man kan verkligen höra på ett solo om det är han som ligger bakom det, och hans riff är så svängiga och hopp-vänliga att det nästan är omöjligt att inte headbanga till, även om man sitter på en fullsatt buss. Med hjälp av en Whammy-pedal och en wah wah-pedal får hans solon otrolig karaktär och jag njuter lika mycket varje gång han trampar på dessa.

Länkar till några favoriter:
Rage Against The Machine - Killing in the Name
Rage Against The Machine - Sleep now in the Fire
Audioslave - Show me how to Live
Audioslave - Like a Stone
Bonus: DETTA SOLO!!

Ta en titt på hans grejer och jag är övertygad om att ni kommer gilla det!

Tills nästa gång

Ha de gott!