tisdag 29 juli 2014

Ett gynnsamt barndomsberoende

-Nu går du ut! Du blir ju helt beroende av de där skärmarna! 

Detta är nog en mening de flesta som växt upp under 90 och det tidiga 00-talet fått höra. Föräldrar som drar ut sladdar, gömmer tv-kontroller och ger tv-spelförbud, allt för att man skulle gå ut och leka lite i solen istället. Barn ska inte sitta stil, de ska klättra, springa och hoppa och helst av allt ute i skogen med några vänner.

Min uppväxt präglades till stor del av detta. När jag inte var inne och spela så var jag ute och lekte att jag var i ett spel eller spelade på min Gameboy. Allt var centrerat kring spel, så kan man säga att jag var beroende? Beroende av att befinna mig i spelens värld antingen genom att spela dem, leka dem eller bara tänka på dem.

Likt många barn gillade jag att fantisera mig långt bort från den tråkiga lilla värld som var Kristinehamn i Värmland på det sena 90-talet. Jag trivdes helt enkelt bättre i min egen fantasis värld, där jag kunde bestämma vad som fanns och vad som var möjligt. Mina fantasier var ofta uppbyggda likt de spel jag spelat som till exempel, The Legend of Zelda, Pokémon, Super Mario mfl. Att befinna mig i spelens värld var något jag behövde för att kunna vara mig själv.

Så spel var något som var absolut nödvändigt för mig, utan dem så var jag inte mig själv, i alla fall inte i det långa loppet. Jag behövde deras fantastiska världar för att kunna lära mig att komma på egna världar och tankar, som utvecklade min kreativitet. Kanske så hade jag aldrig skrivit min första låt ifall jag aldrig spelat tv-spel i barndomen, och med all sannolikhet hade jag aldrig börjat blogga. Spelen gjorde mig till den jag är
idag.

Och det är jag evigt tacksam för.

söndag 20 juli 2014

Wii


Det är kallt ute. Snön ligger på marken och de kalla temperaturerna får marken att gnistra som om den var dekorerad med glitter. En syn som känns ganska avlägsen och främmande en dag som denna, 22 grader i skuggan i Juli. Men så såg det ut i alla fall, i December 2007 i en liten stad i Värmland. Det var julafton och det var dags att öppna julklapparna. Jag ser ett stort paket som jag strategiskt väljer att öppna sist, då jag vill få det största glädjeruset på den sista klappen. I Detta paket gömmer sig en maskin som kommer centrera mitt liv i flera år framåt.
-"Ett Wii!" ropar jag högt och hjärtligt.
Det tar inte många minuter innan jag pluggat in konsolen in i tvn på övervåningen i mitt barndomshem. Jag sätter i skivan till Wii sports som har följt med maskinen och sätter igång spelet. Med några enkla rörelser så får jag tennisraket att göra som jag vill (någorlunda) och det är en härlig känsla. Denna maskin som jag vid flera tillfällen testat hos mina vänner finns nu även i mitt hem, framför min tv. Att jag spelar tv-spel på julafton är definitivt mer regel än undantag, men en sak var annorlunda denna julaftonskväll. Jag står inte framför tvn själv, utan jag har sällskap av hela min familj. Wii var en konsol för alla. Det spelade ingen roll om du aldrig hade hållit i en spelkontroll innan, du kunde spela på Wii i alla fall.

På många sätt är Wii en förlorare. Under den förra spelgenerationen där Wii tampades mot Xbox 360 och Playstation 3 så hävdade många att Wii var det svagaste tillskottet. Hårdvaran var mycket begränsad, den hade inte HD-upplösning som konkurrenterna samt att de stora AAA-spelen inte kom till Wii, i alla fall inte i samma versioner som till konkurrenternas maskiner.

Men Wii hade något de andra saknade, de hade de nya spelarna. Gamla och unga samlades framför TVn för att spela Wii, inte helt olikt min familj på julaftonskvällen  2007. Wii blev en gemenskap framför TVn snarere än över nätet som Xbox och Playstationen tryckte på. Wii blev någonting annat. Med många spel som tilltalande flera och även de mer "hardcore" inriktade spelen så blev Wii en konsol med ett stort spelutbud, vilket i grund och botten vad som gör en bra konsol. Spelen.

Nu, hela 7 år senare sitter jag nu med mitt Wii igen, fast i min egen lägenhet. Väldigt mycket har hänt i mitt liv under dessa år, men samtidigt känns det precis som då. Allt har förändras samtidigt som inget har hänt.