söndag 15 december 2013

Köpa tillbaka kärlek från förr

En av de maskinerna jag spelat mest på i mitt liv är Nintendos Gamecube. Det var min första egna stationära nintendokonsol och jag tyckte mycket om den. Det var med spel som Zelda: Wind Waker, Alla olika mario-spel och framförallt Super Smash Bros Melee som Gamecube'n blev en viktig del i min vardag under grundskoleåren. Men ett spel i min samling hade jag en lite kluven relation till. Ett spel jag i vissa stunder älskade och i vissa stunder ogillade. Spelet jag pratar om heter Metroid Prime.

Jag fick en svart Gamecube av mina föräldrar på min tionde födelsedag. I denna utgåva fick man även med ett spel, nämligen Metroid Prime. Ett spel som jag inte direkt önskat mig, utan något min pappa trodde jag skulle gilla då han sett att det hade fått fem plus i Aftonbladet. Jag kommer ihåg att jag startade spelet flera gånger utan att kunna ta mig vidare från första banan. Spelet kändes svårt och för vuxet för tioåriga jag så spelet hamnade på hyllan. Efter säkert flera månader tog jag mig an spelet en gång till med något bättre resultat. Jag kom vidare i handlingen, fick utforska världen och skjuta några rymdmonster, vilket var det jag minst uppskattade då jag tyckte de var för läskiga.

Men även fast jag nu hade lyckats kommit in en bit in i spelet så hamnade det återigen på hyllan. Jag hade fastnat vid ett pussel och jag förstod verkligen inte vad jag skulle göra för att komma vidare. Jag kände mig dum och ville inte ha kvar spelet, så jag sålde det.

Häromdagen gick jag in på den lokala Game-butiken här i Örebro för att kolla runt lite på deras retro-hylla. Jag har haft ögonen på ett Zelda-spel där ett tag och ville kolla om det fanns kvar. Efter att konstaterat att Zelda-spelet är kvar ser jag ett bekant omslag. På en hylla står nämligen ett exemplar av Metroid Prime, och dessutom i den original utgåva som jag en gång ägde. Det tar inte många sekunder innan jag grabbar tag i det och bestämmer mig för att köpa det. Nu är det återigen där i mina händer, som inget hänt på tio år.

Gissa vad jag ska spela i jul?

Ha de Gott!

fredag 29 november 2013

Recension: Batman Arkham Origins


Dags för en recension här på bloggen! Den här gången är det självaste Batman som ska recenseras i hans senaste spel, Batman Arkham Origins.

I Batman Arkham Origins så träffar vi på en yngre Bruce Wayne som levt livet som Batman i två år. Det är snöigt ute i Gotham och julstämningen är påtaglig på flera platser i staden. Som mörkrets riddare svävar jag fram genom staden med hjälp av min mantel, gripklo och många fler prylar som finns tillgängliga.

Själva handlingen utspelas under en intensiv julafton i Gotham där vår favorithjälte blir efterlyst, död eller levande, av en Batmans främsta fiender, Black mask! Han sätter åtta av de farligaste mördarna på jobbet och nu måste Batman sätta dessa skurkar bakom lås och bom!

Jag tycker att handlingen börjar rätt intressant. Black Mask är en intressant karaktär som inte fått speciellt mycket utrymme i de tidigare spelen, så att sätta honom som "huvud"-skurken känns kul och lite annorlunda. Dock så kommer det inte dröja speciellt länge innan handlingen blir väldigt förutsägbar och mitt engagemang tappas en aning.

Rent spelmässigt så finns det några nyheter. Läget då Batman agerar detektiv har enligt min mening förbättras en aning. Nu kan man med Wayne's avancerade utrustning spola tillbaka tiden och se brottet utspela sig framför våra ögon, för att sedan hitta ledtrådar. Ett kul grepp!

Även bosstriderna har ändrats en smula. Det finns strider som fungerar mer som något slags blandning av det vanliga stridssystemet som finns i spelet med "Quick Time Event"s. Till en början funkar det ganska bra, men efter att upprepas i ganska långa strider blir det tyvärr rätt tjatigt.

I början var jag ändå väldigt positiv till spelet. Efter att ha hört en hel del kritik om spelet så vart jag överraskad över hur bra och välgjort spelet ändå var. Bortsett från en ordentlig frame-drop under strid i stora miljöer så var de första timmarna med spelet mycket underhållande.
Stridssystemet fungerar fortfarande som en dans!
Tyvärr tappar jag intresse för spelet när jag kommer längre in i spelet och träffar på mer obskyra och ointressanta skurkar från Batmans universum. Även fast jag har en del koll på Batman så är många av skurkarna i spelet några jag aldrig tidigare hört talas om. Tyvärr är de ganska tråkiga och det känns verkligen som Warner Bros Games Montréal vrider ut det sista ur Batmans Galleri. Jag tycker det hade varit bättre ifall de satsat på en intressant historia istället för att slänga in så många skurkar. Less is more!

Arkham Orgins är inget dåligt spel. Det är roligt större delen av äventyret och väldigt snyggt på sina ställen. De nya röstskådisarna på Batman och Jokern håller en hyfsat hög nivå men slår inte originalen från de tidigare spelen i serien. Ifall du verkligen vill ha mer Batman så kommer du absolut gilla spelet, men troligtvis inte så mycket som de tidigare delarna.

Batman: Arkham Origins får betyget 3/5






lördag 23 november 2013

The Hunger Games: Catching Fire (och lite Man of Steel)


I torsdags gick jag på bio. Det är ganska sällan jag gör det, även fast det är en film jag sätt fram emot. Den senaste filmen jag såg fram emot och gärna ville se på bio var Man of Steel. Jag har nu sett Man of Steel och jag kan bara konstatera att det var tur att jag inte såg den på bio, för annars kanske jag hade brutit ihop. AV USELHET!

jaja, nog om den "fantastiska" filmen. I torsdags såg jag den senaste Hunger Games-filmen på bio här i Örebro. Salongen var stor och bekväm så jag hade alla förutsättningar att kunna njuta av en högbudget hollywood-film. Vilket jag gjorde!

Jag gillade filmen, även fast den var nära att hamna i "vi upprepar första filmen"-syndromet, men lyckades med några twister hålla sig ifrån det. Huvudpersonen Katniss tycker jag är en väldigt bra karaktär. Hon är mänsklig, charmig och framförallt väldigt bad-ass! Hollywood kanske sakta med säkert börjar fatta att det finns folk som vill ha coola och grymma kvinnliga huvudroller, vilket är toppen!

Filmen har en längd på två timmar och 26 minuter, vilket jag inte kan påstå att det kändes som. När filmen slutade utbrast jag "Är det redan slut?!" vilket säger en del. Det fanns delar i filmen som jag upplevde som lite långtråkiga och ointressanta men tydligen var filmen tillräckligt bra och intressant som helhet för att få mig tappa tidsuppfattningen helt.

Då jag inte anser mig själv speciellt kunnig om film-mediet så kan jag inte slänga ett betyg på Catching Fire men jag kan iallafall säga så här mycket.
Jag tycker att ni ska se den. Den var bra.

Tills nästa gång

Ha de gott!

onsdag 20 november 2013

Varför gör ni så här?

Pinsamt värre!

Ett riktigt bra spel kan verkligen vara svårt att slita sig ifrån. Det är snyggt och kul och timmarna bara försvinner. Men ibland händer det att man bara stannar upp och säger högt för sig själv "Varför gjorde ni så här för?" när man stött på någon som stör en riktigt ordentligt. 

Senaste gången det hände mig var i nya Batman: Arkham Origins. Det var när en av Batmans mest klassiska fiender presenterades, nämligen pingvinen. Själva karaktären i sig tycker jag egentligen inte är speciellt dålig utan det är karaktärerna som han har omkring sig, två stycken grovt sexualiserade kvinnor. Det känns liksom jobbigt och pinsamt att dessa karaktärer ska ligga sensuellt vid Pingvinens knä och fnissa förtjust. Det känns så otroligt dumt. 

Detta påminner mig om när jag var mindre och ville kolla på Pokémon på söndagsmorgnarna. Jag gick upp försiktigt och hade låg volym på tv'n så ingen skulle bli väckt. Men ibland hände det att mina föräldrar vaknade och satte sig vid mig i soffan vid tv'n. Detta tyckte jag var otroligt obekvämt och pinsamt så att jag inte klarade av att se klart avsnittet utan gick därifrån. Varför jag tyckte att det var så jobbigt vet jag inte helt. Det var något pinsamt med att visa att jag gillade detta, på den tiden, udda barnprogram med massa skrik och japanska företeelser. 
Pingvinen och hans sexualiserade medhjälpare.
Lite på samma sätt känner jag i Batman-spelet när dessa karaktärer går runt och fnittrar "sexigt". Inte så att jag bara tycker det är pinsamt när någon sitter bredvid och tittar på när jag spelar, utan när jag sitter helt själv. Jag skäms för att jag uppskattar spelet i övrigt, då jag får sådana här scener kastade i ansiktet.
Snälla sluta. Det är så otroligt onödigt. Varför försämra ett bra spel på det viset?
Varför gör ni så här?

Tills nästa gång

Ha de gott!

torsdag 14 november 2013

Livet som Batman


Det är mörkt och kallt ute. Snön vilar fridfullt på marken och på de höga husen. Jag ser några skurkar planera något nere på gatan. Jag iakttar dem en stund innan jag bestämmer mig för att slå till. Det går fort, skurkarna försvinner en efter en och de skurkarna som återstår blir mer och mer nervösa. Tillsluta är det bara en skurk kvar. Jag närmar mig honom lugnt, nu behöver jag inte överraska honom. Han ser mig och anfaller i desperation, men han är för ivrig. Efter någon sekund är han nere för räkning och jag fortsätter vidare in i vinternatten.

Just nu spelar jag Batman arkham origins. Det är det tredje spelet i arkham-spelserien men samtidigt det första som utvecklats av några andra än Rocksteady (som utvecklat de tidigare delarna).

Än så länge är jag nöjd med spelet. Har hört från flera håll att detta ska vara det svagaste spelet i serien och en besvikelse, något jag inte kan hålla med om. Sämst i serien kan det hände att det är men det är långt Ifrån ett dåligt spel. Jag tycker till och med att det är riktigt bra och jag känner mig minst lika mycket som batman i detta lir som i de tidigare.

Det är något med att känna sig överlägsen som är otroligt tilltalande i batman-serien. Skurkarna grips av panik när de märker att något inte står rätt till och jag kan ta ut dem på välutförda och kreativa sätt. Det är nog det jag gillar mest med serien, och kanske främst i detta spel, Batman arkham origins. 

Jag tror jag har kommit lite längre än hälften i spelet och bör hinna klart med det innan månaden är slut. Då kommer förhoppningsvis en recension upp här på bloggen!

Tills dess

Ha de gott!

söndag 3 november 2013

Gamex 2013

I år var det fjärde året som portarna till Gamex öppnades. Gamex är Sveriges största spelmässa där man kan se och spela en massa nya (och en del gamla) spel. Jag har i flera år funderat på att åka dit men i år tog jag mig i kragen och åkte iväg mot huvudstaden!

Det var mycket folk inne på mässan. Långa köer till framförallt den högupplösta versionen av Oculus Rift som fanns inne i FZ's bås.

Jag fick testa att spela ett skidspel (inte skitspel) med Oculus rift. Det var en.... märklig upplevelse! För dem som inte har koll på vad Oculus rift är, så kan man beskriva den som ett slags tillbehör som man sätter på sitt huvud för att få en känsla av att man befinner sig i spelet. Om du fysiskt rör ditt huvud åt vänster så kollar du åt vänster i spelet.

Med denna på huvudet gav jag mig alltså ut i en virtuell skidbacke. Något som kan vara värt att nämna är att jag aldrig åkt utförs-skidåkning i hela mitt liv. Det tog ca 3 minuter innan jag mådde så dåligt så jag verkligen var tvungen att sluta spela. Det var en mycket märklig känsla, liksom läskigt. Jag var i en backe, en brant backe dessutom(!) och jag upplevde allt väldigt nära. Upplösningen var inte på topp då detta var den lågupplösta varianten av Oculus rift så jag antar att mycket av mitt illamående berodde på det. Men som det ser ut i nuläget är Oculus rift inget för mig.

Något annat jag även fick testa var PS4, som jag sett fram emot att testa mycket länge. Jag fick tillfälle att testa två spel. LEGO: Marvel Super Heroes och Knack

Det första jag noterar är hur kontrollen skiljer sig mellan PS3 och PS4. Den nya kontrollen känns aningen tyngre och inte lika plastig. Axel-knapparna känns mycket bättre och kontrollen lägger sig bekvämt i mina händer. 

En annan sak jag lägger märke till är att Start och Select-knapparna är borttagna från kontrollen och är istället ersatta med en options-knapp och en share-knapp. Options-knappen fungerade precis som vad det låter som och share-knappen används för att lägga upp klipp på sitt spelande på nätet. 

Om själva spelen finns det inte mycket att säga. Lego-spelet var roligast, fast väldigt otydligt med vad jag skulle göra för att ta mig vidare. Annars väldigt mysigt att se Lego-hulken gå runt och kasta stenar. Knack var en ganska stor besvikelse. Trodde jag skulle få se lekfulla miljöer och knivskarp grafik. Jag fick inte något av de. 

Men höjdpunkten på mässan var att se podcasten Nördigt köra sin live-podd. Det de gjorde var egentligen bara att spela in en podcast fast framför publik. Mycket underhållande! Det roligaste var när Anders Jansson(Hipp hipp!, Starke man mm.), som var gäst, spelade skidspelet som jag nämnde tidigare med Oculus rift på sig. Han voltade runt och tricksade till publikens skratt och applåder. 



Det blev en lyckad dag på Gamex, och känner att detta är något man kanske borde göra om. Tidigare idag utannonserade Gamex att det även kommer komma en mässa nästa år, vilket såklart är toppen. Mer spelkultur åt folket!

Ha de gott! 

tisdag 17 september 2013

Intryck från Ubuntu.

I gymnasiet så hade jag en kurs som hette Operativsystem. Detta var en sådan kurs man bara hade en gång i veckan. Lektionen ägde rum efter matten på fredagar och var något att se fram emot(kanske).

Det vi fick lära oss på dessa lektioner var bland annat hur man använde terminalen i Linux-baserade operativsystem. Vi fick testa att skapa mappar, kopiera filer och så vidare.

De flesta av mina vänner satt med det linux-baserade operativsystemet Ubuntu som hade en snygg stil och fungerande rätt bra. Själv satt jag med en ytterst skakig version av openSUSE som jag verkligen försökte gilla. Det gick inte så bra...

För några månader sedan installerade jag och en vän Ubuntu på en partition på min dator. Dock använde jag inte operativsystemet speciellt ofta, fören nyligen! Nu använder jag Ubuntu i princip varje gång jag sätter mig vid min dator. Även skolarbetet görs på Ubuntu och det funkar bra! Just nu har vi webb-programmering med HTML och Javascript och då använder jag ett program som heter Bluefish, som jag är mycket nöjd med.

Men varför ska man gå ifrån Windows?(eller Mac?). För min egen del handlar det nog mest om att känna på lite alternativ till Windows och ta en paus från det traditionella dator-upplevelsen. Det nya gränssnittet gör det roligare att sitta vid datorn och det är något jag saknat. Det ska vara kul att använda datorn! 

I skrivande stund ser mitt skrivbord ut så här.
Jag trivs med mitt Ubuntu och ser ingen anledning till att använda Windows, förutom när jag verkligen måste(skolan). Men vem vet, jag kanske blir sugen på något annat snart.
Tills nästa gång..

Ha de gott! 

torsdag 15 augusti 2013

Xbox One Försenas i Sverige!


Nu är det alltså officiellt. Microsoft nya konsol kommer inte släppas under 2013 i Sverige utan komma under den tidigare delen av nästa år. Detta gäller då inte hela världen utan bara dessa länder:

Danmark, Belgien, Norge, Finland, Nederländerna, Ryssland, Schweiz och Sverige.

Varför Microsoft valt att flytta fram släppet av Xbox One vet jag inte helt säkert. Har läst att det har med översättning att göra och andra anpassningar av mjukvaran i maskinen. Kinekt-kameran har säkert något med saken att göra då det måste lära sig förstå och tolka röster, oavsett vart i världen den är. Jag har dock svårt att se att en Xbox här i Sverige kommer att förstå svenska. Det är nog mest i länder där engelska inte är en självklarhet som Xboxen måste lära sig andra språk (om den måste det), som i exempelvis Ryssland.

Vad denna försening kommer innebära för Microsoft går bara att spekulera i, men jag ser personer på forum som skriker sig hesa av upprördhet då de kanske förbokat konsolen och nu inte kommer få den i år, vilket jag har full förståelse för. Men å andra sidan så kanske detta gynnar Microsoft rent försäljningsmässigt när väl konsolen kommer ut. De flesta som köper spelkonsoler har inte koll på om en konsol redan har varit släppt i annan del av världen och köper första bästa. Om de då ser att Xboxen är nyare än PS4'an så finns det en chans att de tar Xboxen bara på magkänsla. Inte helt otänkbart. Mycket kommer hänga på hur Microsoft kommer att marknadsföra konsolen när den släpps, vilket ska bli väldigt intressant att se!

Tills nästa gång.
Ha de Gott!

söndag 4 augusti 2013

Sommar Deluxe

I Helgen var det en liten festival här i Örebro med namnet Sommar Deluxe. Ett bra namn tycker jag, det känns liksom som en riktig "treat" att gå på något med ordet deluxe i sig. Hur som helst befann sig jag och min sambo där på plats för att digga lite musik. 

Något som märktes tydligt var vilka de som stod bakom festivalen hade för målgrupp i tanken. De ville ha en bred publik med människor i alla åldrar. Dock var publiken som var där inte riktigt just detta. Det kändes verkligen som att de ville locka en ung- så som en lite äldre publik med artister som Olle Ljungström och Amanda Jensen. Men det är framförallt de äldre som hittat till festivalen och det känns som jag och min sambo sänker medelåldern på området ganska kraftigt. Inte nödvändigtvis något dåligt, men troligtvis ville de ha fler unga besökare.

De artisterna vi såg var framförallt: Olle Ljungström, Amanda Jensen och Stiftelsen.

Olle Ljungström

Att se Olle Ljungström var lite som en dröm för mig. Klockan var bara sex på kvällen och där stod mannen som så många gånger inspirerat mig till att skriva egen musik. Kändes lite overkligt. Olle körde på i vanlig takt, stoja runt och pratade helt ologiska och roliga mellansnack. Bästa låten var helt klart Norrländska Präriens Gudinna som dessutom ledde till en mycket fin allsång och det blev ett jäkla drag! Kul som bara den!
Olle fick tillfälle att rocka loss på en gura!
Amanda Jensen.


Amanda Jensen överraskade mig med sin otroliga energi och coolhet. Hon studsa, sprang runt och stod på pianon och sjöng hela tiden helt felfritt. Hennes mellansnack kändes dock inte speciellt roliga utan var mer "Denna låt handlar om 'blah blah' och heter 'blah blah'", vilket inte var så kul. Men annars var hon riktigt grym, fast jag inte kände till så mycket av hennes musik sen innan. Bästa låten var Happy Land.
Stiftelsen.
Stiftelsen är en grupp man hör en hel del på radio nu för tiden. Trallvänliga rock/pop-låtar som passar de flesta levereras till radioapparaterna ute i stugorna och passar perfekt nu i sommarvärmen. Dock är det inte riktigt den approachen gruppen har när de spelar live, märker jag. Stiftelsen är rock, i vissa fall till och med hårdrock och bandet spelar högt och skickligt. Flera gitarrsolon- och en högljudd bas spelas det på som bara den! Scenkläderna består av t-shirt och jeans, precis som det ska va med lite rock! Allsångsfaktorn är hög och även de låtarna som tidigare flugit över mitt huvud lyckas jag sjunga med i. Bästa låten var Vart Jag än Går.

Sommar Deluxe var en trevlig tillställning som jag hoppas återkommer nästa år. Då hoppas jag att de lyckas få dit fler unga besökare!

Ha de gott!

torsdag 25 juli 2013

Attack On Titan



När jag var yngre var det bästa jag visste att läsa manga och titta på anime. De japanska serierna hade något som tilltalade mig och fick mig så engagerad att jag knappt kunde sluta tänka på dem. I skolan ritade jag mina egna figurer och serier och under mattelektionerna ägnades det mer tid åt att rita än att räkna.

Nu för tiden har jag en mer avslappnat relation till japanska serier. Jag läser fortfarande mina favoriter på nätet men att följa någon serie slaviskt var det länge sen jag gjorde, fören alldeles nyligen! Jag har börjat följa en serie som heter Attack on Titan och i detta inlägg ska jag berätta lite om den!

Mänskligheten är på väg mot utrotning. Världen har blivit en farlig plats där det är få människor som lever säkert. Låter det bekant? Själva temat i serien påminner mycket om dagens moderna zombie-serier, hur människan förändras och hanterar en situation där hon hamnar i underläge. Till skillnad mot exempelvis The Walking Dead så handlar Attack on Titan inte om zombies utan om jättar. Dessa jättar finns i olika former och äter människor. Vart de kommer ifrån eller varför de just äter människor vet ingen.
En karta som visar hur murarna är byggda.
Mänskligheten har för att skydda sig byggt en stor mur som skyddar mot jättarna. Inom muren finns flera murar och olika områden där människorna delats upp i olika distrikt. De fattigare människorna bor ytterst medan de rika bor längst in. Serien speglar klasskillnaderna på ett väldigt tydligt vis och man känner empati för dem i de fattigare områdena. Själva huvudkaraktären, Eren, bor i ett sådant område där han lever med sin familj. I seriens början får vi reda på att mänskligheten lyckats skydda sig från jättarna i 100 år. Människorna lever i hyfsad harmoni och tänker inte så mycket på hotet utanför murarna. Men en dag dyker en jätte upp som är större än vad någon människa tidigare skådat, och då brakar helvetet löst.

Serien är väldigt brutal och grafiskt. Man mår verkligen illa när människor blir uppätna av jättar och serien är inte rädd för att visa blod. Något som serien inte heller är rädd för att visa upp är starka kvinnor, vilket jag tycker är toppen. Kvinnorna är starka, får ta mycket plats i handlingen och är riktigt badass! Även männen är väldigt intressanta, men det är (enligt mig) ganska sällan jag ser bra kvinno-porträtt i japanska serier, så detta var en positiv överraskning!

Gillar man drama, action och intressanta historier tycker jag att man ska se denna. Även fast man inte är något direkt anime-fan så tror jag absolut denna kan funka ändå! Ge den en chans!

Ha de gott!

onsdag 24 juli 2013

Spel i Sommaren

I år är det en varm sommar. Termometern visar 20+ nästan hela tiden och solen skiner på en klarblå himmel. Men när vädret inte är på topp är sommaren en av de bästa tiderna på året att lira lite spel i ledigheten (om man nu har någon sådan). I detta inlägg tänkte jag berätta om lite spel jag spelat på senaste tiden, lite av mina sommarspel helt enkelt.

DMC: Devil May Cry


Det nya Devil May Cry-spelet som släpptes i Januari i år har nu fått en väldigt tilltalande prislapp och passar perfekt som ett sommarspel. Om man vill kan man sitta och köra flera timmar eller nöja sig med en bana för att sedan springa ut i värmen. Och ifall spelet är bra? Jo, det är faktiskt riktigt jäkla bra! En story som är ganska intressant och ett fighting-system som toppar mycket av det jag spelat den senaste tiden. Perfekt ifall man vill känna sig lite som en omvänd Bamse (stark men elak) och spöa skiten ur demoner nu i sommar. Nyligen spelade jag även ut DLC:et till spelet som heter Vergil's downfall som bjöd på mera galna slagsmål. Mer av det goda helt enkelt!

Jag kommer återkomma till Devil May Cry när jag ska prata om GOTY (Game of The Year).

Bioshock


Efter jag spelat ut Bioshock Infinite två gånger så ville jag fortfarande ha mer av spelseriens underbara värld, så att återgå till det första Bioshock kändes självklart. Bioshock bör man dock inte spela i det ljusaste av väder utan istället passa på att lira när man har det lite mörkare omkring sig, exempelvis en mörk natt eller en molnig morgon. Stämningen är på topp och jag har hoppat till flera gånger fast jag spelat igenom spelet förut. Det är så otroligt bra i sina bästa stunder att det fan är helt makalöst. Helt otroligt bra!

3D Dot Game Heroes


Detta är en lite udda titel som kanske inte så många hört talas om. Om jag skulle förklara det lite kort så skulle jag förklara det som ett klassiskt zelda-spel, med grafik som påminner om minecraft och en humor som skämtar om spelkultur. Låter det intressant? Då kan det vara ett av dina sommarspel i år! Kommer (förhoppningsvis) skriva ett inlägg där jag berättar lite mer. Håll till godo!

Det var lite av mina sommarspel. Vad lirar ni nu i sommar?

Ha de gott! 

onsdag 5 juni 2013

Recension: Bioshock Infinite


Ett av årets absolut mest hypade spel. I ca 6 år har spelet utvecklats och i år släpptes det äntligen! Bioshock Infinite är här! Men när spelet togs emot av pressen här i Sverige hände något som jag inte riktigt förväntat mig. Spelet blev både hyllat och sågat och många av de speljournalister jag följer såg spelet som en besvikelse. "Hur kan detta vara möjligt?" tänkte jag. Ken Levin, skaparen bakom det första Bioshock har ju återvänt med detta nya spel som enligt all logik borde vara fullkomligt magiskt? Men så är det alltså inte? Eller? Med min Bioshock-pepp nere på botten blev det inget direkt köp som jag tänkte. Det fick dröja flera veckor efter release då en kompis erbjöd mig att få låna hans exemplar jag fick testa spelet. Nu är jag färdig och detta är min recension av Bioshock Infinite.

Staden Colombia!
Som säkert de flesta vet så utspelas Bioshock infinite inte i Rapture (staden från de tidigare spelen). Nu är man istället placerad i himlen i staden Colombia, som vi kommer till i princip i början av spelet. Vi tittar oss omkring i den färgglada staden med våran huvudkaraktärs, Booker DeWitt's ögon. Staden känns levande och människorna i den verkar glada och trevliga. Det vill säga innan helvetet brakar lös.


Efter en halvtimme och en lugn och trivsam inledning ser du dig själv mitt i en galen eldstrid med fiender överallt. Du är tydligen en slags efterlyst brottsling fast du bara varit i staden i mindre än en timme. Och allt på grund av ett slags märke på din hand som föreställer bokstäverna "A.D". Det var när en man såg märket på Booker's hand som han tillkallade vakter och vi hamnade i all denna action.

Spelet spelas som de tidigare Bioshock-spelen fast med en modernare känsla. Nästan lite som Call of Duty eller Battlefield. Om jag ska nämna några ändringar så kan man inte ha mer än två vapen på sig samtidigt vilket jag tycker är synd. I de tidigare spelen i serien så hittade man vapnen på olika platser i staden och när man funnit något, behöll man det. Här kastar man och byter vapen i princip hela tiden. Något som tillkommit är en sköld som skyddar dig från att bli av med din hälsa. Skölden återfår även sin kraft ifall du skyddar dig från fiendernas eld en stund.

När fienderna ser Booker brakar helvetet löst!
Plasmiderna är borta med ändå inte. De är fortfarande med i spelet fast går under namnet Vigor här istället. För att kunna använda dessa Vigor's så behöver man ämnet salt som är bränslet till Vigor-attackerna. Förutom de nya namnen så fungerar de övernaturliga attackerna i princip likadant som i tidigare Bioshock-spel. Det funkar lika bra att kasta eld och el uppe i Colombia som nere i Rapture.

Något som blir klart för en ganska tidigt och som ni kanske redan förstått så är tempot i Bioshock Infinite mycket högre än i de äldre spelen. Det kommer fiender från alla håll och det är svårt att undvika alla kulor som viner i luften. Det finns även en del fiender med övernaturliga förmågor som att kasta eld eller teleportera sig och dessa bjuder oftast på en svår kamp. Jag får ofta slut på salt och måste därför förlita mig på skjutvapnen, vilket ofta leder till repeterande spelmoment. Det finns även så kallade sky-lines som man kan åka på för att förflyta sig snabbt i staden. Dock blir användandet av dessa väldigt kaotiskt under strid och gör nästan saker och ting värre än att underlätta, då även fienderna kan använda dessa sky-lines.

Den största förändringen med Bioshock Infinite är Elisabeth. Hon är karaktären som man åker till Comlombia för att hämta, och genom att göra detta ska Booker bli skuldfri från sina synder. Vad det rör sig om för synder och varför man just ska hämta Elisabeth låter jag vara osagt men deras relation blir en mycket spännande resa.

Elisabeth tar sig en svängom på dansgolvet.

Elisabeth behöver man inte skydda i strid när hon är med en. Hon klarar sig fint utan ditt skydd och hjälper dig med att hitta ammunition, salt och hälsa. Elisabeth kan även öppna låsta dörrar vilket kommer till stor användning när man ska leta uppgraderingar till Booker. Men det hon framförallt bidrar till är att föra handlingen framåt och hennes sätt att interagera med miljön får staden att kännas äkta. När man är vid ett fönster tittar hon gärna ut och kommenterar det hon ser. Ibland berättar hon lite om sig själv när man går i korridorerna eller så berättar hon lite om Colombias historia.

Att spela att nytt Bioshock-spel kändes stort för mig. Att se den nya staden var mäktigt och känslan den gav mig är svårbeskrivbar. Detta håller tyvärr inte i sig när vågor efter vågor av fiender attackerar mig. De låter mig inte va och ger mig inte utrymme att utforska denna vackra stad som jag vill. Jag måste ständigt vara beredd på action och det förstör mycket av känslan och jag känner mig faktiskt lite stressad när jag spelar. Det finns många fina ögonblick i spelet men tyvärr alldeles för många generiska action-sekvenser. Huvudkaraktären tycker jag verkligen inte är Booker utan Elisabeth. Hon är den jag bryr mig om medan Booker verkar bara vara en jobbig snubbe. Dock kommer min åsikt om detta ändras i slutet av spelet men det tänker jag inte avslöja här. Desto mindre man vet om handlingen, desto bättre!

Det är när tempot går ner och historien får utrymme att andas som spelet är som bäst

Bioshock Infinite är en riktigt fortsättning på det mästerliga Bioshock, men kanske inte den fortsättningen jag trodde jag skulle få. Istället för det mystiska och (någorlunda) lugna tempot i de tidigare spelen får jag istället ett hektisk tempo likt dagens moderna militär-shooters. Stämningen finns kvar och en intressant berättelse berättas. I mitten av spelet kan det kännas lite segt men om man kämpar på lite till och kommer till slutet lovar jag att det kommer att vara värt det. Om man bara omstrukturerat striderna, behållit en del mekaniker från tidigare Bioshock så hade det varit ett riktigt drömspel! Men det är det tyvärr inte. Det är bra, i vissa stunder till och med riktigt bra, men tyvärr inte på samma sätt som det första Bioshock.

Bioshock Infinite är en fantastisk värld, en spännande handling i ett inte lika fantastiskt spel.

onsdag 22 maj 2013

Mina tankar kring Xbox One.


Igår utannonserade Microsoft sin nästa konsol. Som i princip alla visste så kommer den att släppas senare i år (ungefär samtidigt som PS4 kanske?) men något ingen visste var vad namnet skulle bli. Under många år har man kallat Microsoft's tredje xbox för "Xbox 720" då den nuvarande, Xbox 360, syftar på hur många grader(vinklar) det finns i en cirkel. Men så blev alltså inte fallet. Istället får den nya maskinen namnet Xbox one. Vad man nu ska kalla den första xbox:en är numera en gåta men aja.

Det som visades under presskonferensen var inte mycket som imponerade på mig. I säkert 15 minuter pratar de om hur denna nya maskin ska underlätta och göra ditt tv-tittande enklare vilket känns som en otrolig felprioritering. Man ska exempelvis kunna se på en basketmatch och be Xbox'en visa statistik om spelarna och annan tänkbar fakta man skulle vilja se under en basketmatch. Detta är säkert en cool funktion men vem kommer använda den? Många sitter säkert med statistik om spelarna redan på sin smartphone eller läsplatta. Det är alltså ett behov Microsoft tillfredsställer som andra tjänst redan kan göra. Det här är bara en cool lösning på ett problem som inte behöver lösas. Varför ska jag se det här när jag kollar på en ny Spelkonsol!?

Senare nämner de (suprise suprise) Halo. Fast denna gång pratar de inte om något nytt Halo-spel utan om en tv-serie som Steven Spielberg ska vara inblandad i. Återigen, varför berättar ni detta nu? Jag vill se spel!

Några spel som visas är Fifa, Madden och några andra för mig helt ointressanta spel. Fina teknikdemos visas upp där supersnygga bilar flashar förbi i en trailer för nästa spel i Forsa serien. Sen händer faktiskt något lite spännande. Våra finska vänner på Remedy's loga dyker upp och de börjar prata om hur Remedy skapat spännande och indragna historier i spel. Jag tänker på en uppföljare till Alan Wake men får istället en trailer på ett spel som heter Quantum Break. Trailern är riktigt snygg men säger inte så mycket om själva spelet.

Avslutningsvis visar de nästa CoD till Xbox One och jag kunde inte bry mig mindre. Det ända jag reagerar på är att det är väldigt mycket hundar med i spelet och det stående skämtet "Call of Dogs" föds i live-chatten jag samtidigt sitter i.

Sen tar det bara slut. Jag känner mig tom och ganska besviken. Inga för mig intressanta spel och mycket märkligt fokus när det gäller funktioner.

Det blir nog en Playstation nästa gång också.

fredag 17 maj 2013

Boktips! Grabben i kuvösen bredvid


För en gång skull har jag läst en bok. Eller ja, jag läser ju studentlitteratur i princip hela tiden men det var länge sedan jag läste en bok "självmant" så att säga.

Boken heter Grabben i kuvösen bredvid och det är en slags självbiografi om Jonas Helgesson, som är författaren av boken. Jonas är i princip som alla andra. Han har drömmar och framtidsvisioner. Det är dock en grej som har gjort hans liv en aning annorlunda än många andras liv. Han har nämligen en CP-skada.

Ordet CP kan vara det mest missförstådda ordet någonsin. Enligt många är CP samma sak som att vara dum i huvudet eller att vara en idiot. Detta är långt ifrån vad CP är och detta berättar Jonas om i sin bok.

Om man ska dra det kort så gör en CP-skada att man får svårigheter med att röra sig och tala och kroppen kan få ofrivilliga spasmer i exempelvisa armarna.

Men Jonas har tränat i hela sitt liv för att han ska leva ett så "normalt" liv som han kan och har kommit väldigt långt på sin resa. Han behöver tex inte ha rollstol fast läkarna sa att han skulle ha den i resten av sitt liv, och han har tagit körkort.

Grabben i kuvösen bredvid är en gripande bok fast med otroligt mycket humor. Jag skrattar nästan så jag grinar i vissa stunder och njuter hela vägen. Han berättar om allt från pinsamma missförstånd på ica till misslyckade raggningsförsök på klassens snygging. Allt med en stor portion humor!

Boken är lättläst och ganska kort vilket känns skönt för mig som inte är så van vid att läsa. Jag rekommenderar den till fullo!

Jonas är även stand-upp komiker och föreläsare. Här nedan finner ni ett klipp med honom!
Ha de gott!


onsdag 15 maj 2013

Jag har köpt världens bästa album!

"Men vadå? Ett musikalbum kan ju inte objektivt vara det bästa? Det kan ju inte vara världens bästa album enligt alla?" 

Okej då. Jag tycker detta är världens bästa album!

En av världens bästa band (om inte det bästa) heter The White Stripes. Eller ja, hette kanske man ska säga, då de inte turnerar längre. The White Stripes bestod av Jack White och Meg White. Han på gitarr,sång och piano och hon på trummor och backupsång. De var en rockduo från Detroit och år 2003 släppte de en skiva vid namn Elephant, och det är detta album jag plockade upp i en skivaffär i Göteborg för några dagar sen. Jag har lyssnat på Elephant många gånger förut men nu har jag alltså köpt den. Varför det? Gillar man ett band/artist så tycker jag att man ska köpa deras skivor, iallafall några av dem.

"Vilken är din favoritlåt? Alltså din favorit genom tiderna!!?"
Hur fan ska jag veta det. Musiksmak ändras och ibland gillar man något som senare glöms bort. Men frågan om världens bästa album är det betydligt enklare att svara på. Det är nämligen bara att ta det albumet man tycker inte har några dåliga låtar och har bäst låtar. Låter enkelt men är förvånansvärt svårt. 8 av 10 av låtarna kanske är legendariska men det finns fortfarande låtar på skivan som förstår helhetsintrycket. Om skivan är grym hela vägen igenom så är det en mycket stor chans att det är ditt favoritalbum!

Och mitt är alltså Elephant av The White Stripes. Ifall någon inte har helt koll på vilka låtar som finns på detta underbara album så kommer här en litet smakprov.

*Seven Nation Army

*I Just Don't Know What To Do With Myself (cover)

*Ball And Biscuit



*The Hardest Button To Button

och 10 ytterligare låtar som alla håller otroligt hög kvalité!

Ta en lyssning vetja och ta reda på vilket album som är ditt favoritalbum och dela gärna med er!

söndag 12 maj 2013

Retrospelsmässan!

Igår var jag och en god vän nere på retrospelsmässan i Göteborg. Det var ohyggligt lång kö och efter nästan 3 timmar kom vi äntligen in. Det var trångt men det andades god nördvärme i hela lokalen. Under vistelsen filmade jag och min kompis en hel del. Tyvärr har jag inte dessa klipp för tillfället men hoppas att jag snart kan visa dem här på bloggen, i antingen redigerat eller oredigerat format. Aja, några bilder lyckades jag ta med min något begränsade mobilkamera och här kommer några av dessa. Ha de gott!
Kön var väldigt lång...


Mario kom och hälsade på i kön!
Inne på mässan var det mycket folk.



Vi hittade många grymma deals på retrospel.
Det fanns många gamla spel på plats att spela.
Denna otroligt fina pärlplatta hittade jag vid pysselavdelningen!

söndag 14 april 2013

App-tips: Podkicker!


Jag fullkomligt älskar att lyssna på podcast! Jag gör det varje dag. När jag åker buss, när jag vilar på soffan, innan jag lägger mig, när jag äter osv. Ni fattar vinken. En kort beskrivning om vad en podcast är:

En podcast (podradio) är inspelade radioprogram som man kan prenumerera på via så kallade RSS flöden. Ett vanligt sätt är att prenumerera via iTunes eller via podcastens hemsida. Ett podcast-avsnitt kan variera i längd. Allt från 30min till 4h. Jag kommer i senare inlägg tipsa om lite olika podcast's som jag rekommenderar. Men i detta inlägg ska jag endast tipsa om en app till Andriod som kallas Podkicker!


Podkicker är en app som kan hämta hem, streama och spela upp podcast. Den har en enkel design och enligt mig ett enkelt användargränssnitt. För att börja går man in på fliken "Channels" som finns placerad i nedre vänstra hörnet. När man väl klickat sig in där ser man två symboler uppe till höger. Om du trycker på symbolen med ett plus-tecken på så kommer du till en meny där du kan lägga till nya podcast's som du kan börja prenumerera på. Man kan söka genom att trycka på "search", vilken är den funktion jag använder mest. Man kan även söka på rekommendationer baserat på dina redan tillagda podcast's. Symbolen bredvid plus-symbolen är "refresh"-symbolen. När du trycker på den uppdateras dina podcast's och appen letar efter nya avsnitt. Ett tips är att göra detta lite då och då.

När du väl börjat prenumererat på en podcast är det bara att börja ladda ner avsnitt. De nya avsnitten syns under fliken "New". Klicka på det avsnittet du vill ladda ner eller streama. När du lyssnar hamnar avsnittet under fliken "player" som är appens spelare. Här kan du även lägga till avsnitt som ska lyssna på senare.

Den sista fliken är "downloads" och här ser du alla dina avsnitt du laddat ner. Med ett snabbt tryck på ett avsnitt så hämnar det i spelaren. Om du håller inne på ett avsnitt så kommer en meny upp där du bland annat kan radera avsnitt.

Jag älskar podkicker! Den är snabb och enkel och när man vant sig finns det ingen anledning att byta podcast-app. Ett litet minus är när du ska söka på podcast's så måste du söka ordagrant. Om du till exempel vill söka fram "Tankesmedjan" så kan du inte hitta den genom att söka på "tankjesmeian". Kolla upp stavningen innan!
Jag har kollat på flera podcast-appar till Android med ingen har varit bättre än denna. Mitt tips är att spana in podkicker!

lördag 6 april 2013

Recension: Uncharted 3: Drake's Deception



En av de största och mest hyllade spelserier den här generationen går under namnet Uncharted. Det är välgjorda och medryckande äventyrsspel som bjuder på vackra miljöer. 2011 släpptes det sista spelet i huvudtrilogin och det är den avslutande delen i trilogin som jag nyligen spelat igenom. Frågan är om den tredje delen medför något? Är den nödvändig för handlingen om äventyraren Nathan Drake? Och kan verkligen trean vara bättre än, i mångas åsikt, den mästerliga tvåan?

För mig har alltid  tv-spel handlat om att bli underhållen. Om det så går ut på att levla upp sin karaktär i ett rollspel, skjuta headshots i ett FPS eller sparka ner motståndaren i ett fighting-lir så är det alltid underhållningsfaktorn som väger mest. Är det inte kul så är det inte kul, så enkelt är det.

Uncharted 3 underhåller på många olika plan. De övertygande röstskådespelarna levererar smarta och trovärdiga repliker som får mig att le i tv-soffan. Karaktärernas interaktioner med varandra håller för ett tv-spel otroligt hög klass. Jag bryr mig om karaktärerna och det är inte i många spel jag gör det.

Jippie!
Handlingen utspelar sig efter tvåan och i spelets början får vi återse Nathan och hans kamrat Sully. Åskådaren  får med välplacerade kameravinklar följa med herrana in på en krog där vi av en mystisk man blir inbjudna till övervåningen på krogen. Väl däruppe möter vi en man vid namn Talbot som de ska göra affärer med. Talbot vill ha en ring som Nathan har i ägo och erbjuder en stor summa pengar. Nathan verkar nöjd till en början men efter han upptäckt att pengarna är falska blir det andra bullar. Ett stort bråk utbryter och spelet drar igång på allvar!

Hela spelet utspelar sig som en kapplöpning till att hitta en försvunnen stad, Atlantis of the sands, och vägen ditt är en spektakulär resa. Miljövarationen är enorm och vi bjuds på allt från gröna djungler till sandtäckta öknar.

Om du har spelat Uncharted förut så vet du precis vad du kommer få. En spännande resa med intressanta karaktärer och mycket skjutande. Och det är just den sistnämda delen som oftast är den minst uppskattade bland fansen av serien. De tycker att det blir för mycket skjutande och att det tar för stor plats så att berättelsen blir lidande. Jag måste tyvärr hålla med dem. Vissa action-scener blir verkligen bisarra och fienderna väller in som en insektssvärm. Och ser en fiende dig, då vet ALLA vart du är.

Nathan och Sully
Detta är ett ganska vanligt problem bland dagens spel och det är så otroligt irriterande. Det försvårar spelbarheten och gör så att jag nästan aldrig lyckas smyga mig förbi fienderna. Det är när spelet ger mig färre fiender och utrymme att undersöka min omgivning och experimentera med min spelstil som spelet skiner som klarast. Visserligen kan det ibland vara svårt att veta vart man ska hoppa i en knivig situation men för det mesta går det bra redan på första försöket. Detta är faktiskt något jag tycker de förbättrat sedan tvåan vilket är positivt!

I detta nu är, enligt mig själv, Uncharted 3 det bästa Uncharted spelet och absolut en av de bättre till PS3. Historien är bra och gameplay:et fungerar bra i de flesta situationer. Det är i de fria och vackra miljöerna Uncharted ser som bäst ut och spelet spelas som bäst med mindre fiender.

Om äventyr lockar är Uncharted 3 det du söker. Och ifall du inte visste det tidigare, så vet du det nu.

fredag 5 april 2013

En riktig jävla jordenruntresa!


Spelade precis klart Uncharted 3 och vad ska man säga. Det var riktigt länge sedan jag hade en sådan adrenalin-rush när spelade spel senast. Explosioner, avgörande hopp och klättrande på rasande väggar. Allt raserar och jag flyr för mitt liv. Allt går i 120 km/h och pulsen ligger på högvarv! När jag har fått tid att smälta Uncharted 3's hektiska outro så ska jag skriva en recension här på sidan. Stay tuned!

tisdag 26 mars 2013

Mycket på en gång eller inget alls

Ungefär så känns det. Ibland har man saker upp till tänderna man ska göra och ibland har man verkligen ingenting. Det är mycket sällan det är mitt i mellan.

I vintras, när jag jobbade med systemprojektet i skolan hade jag ingen fritid alls (nästan). Projektet gick ut på att programmera ett program som kunde lägga in skådespelare i en databas som skulle användas av en casting-studio. Kan låta enkelt men det är mer att göra av vad man kan tro. Efter ca 5000 rader kod var jag och min arbetskamrat klara med projektet och då hade vi suttit varenda dag, minst åtta timmar och skrivit kod. Och då pratar jag även helger, fast då lyxade vi till det med bara fem timmars programmering per dag.

Att komma från en relativt slapp gymnasieutbildning och sedan hoppa in i detta tempo känns väldigt ovant. Man måste verkligen lägga ner sig om man ska klara sig. Men i gengäld är det mycket roligare!

Men det var då det... Nu (vårterminen 2013) läser jag en mediakurs, och här kan man verkligen prata om mycket på en gång eller inget alls. För några veckor sedan skulle vi skriva ett hyfsat omfattande arbete som tog mycket tid och energi. Men nu när det är klart så har tempot gått ner något oerhört. Har bara en bok att läsa lite i. Ganska tråkigt faktiskt, att allt viktigt kommer på en gång och sedan blir det sådana här situationer, när man nästan inte har nått. Bättre planering hade uppskattas!

Jaja.. Jag får väl läsa min jäkla bok då...

Ha de gott!

fredag 22 mars 2013

En film om Olle Ljungström

Det känns som jag hamnat i någon form av helvete. Att få precis allt man åtrår men inte kunna njuta av det.
- Olle Ljungström 


Olle Ljungström är en av mina största förebilder när det kommer till musik. Han kan använda ord och fraser på ett sätt man aldrig hört förut och hans låtar har blivit svenska klassiker. Darin's version av En apa som liknar dig och Magnus uggla's Jag och min far ligger högt uppe på topplistorna, och både dessa låter ligger Olle bakom. 2009 släpptes in film om Olle Ljungström med titeln En film om Olle Ljungström som sändes på SVT och som senare blev en DVD. När jag var på Åhlens häromdan så hittade jag just denna film som jag ivrig köpte.

Filmen handlar inte speciellt förvånade om Olle Ljungströms liv. Filmen filmades under tre år och vi får följa Olle under dessa år. Han pratar om drogerna, musiken och livet i stort och man kommer Olle djupt in på skinnet. Han berättar om tiden med Reeperbahn och vi får se klipp från deras spelningar. Alla klipp har god kvalité och filmen känns väldigt välproducerad.

Filmens längd ligger på ungefär en timme och håller hög kvalité hela filmen genom. Olle är en av Sveriges absolut mest intressanta människor och hans berättelse är väldigt gripande. Ta en titt på den ifall ni får chansen!

Trailer:

måndag 18 mars 2013

iPad: känsla och funktion

Har du en iPad? Vad använder du den till? Är det värt att köpa en sån?
 

Dessa frågor är vanliga att få om du är ägare av en iPad, eller vilken annan surfplatta som helst. För att besvara vad man kan använda en surfplatta till tänkte jag beskriva lite om min upplevelse med min iPad

Jag köpte min iPad 3 i höstas för ca 4200kr. Jag passade även på att köpa lite skydd till den, då jag ville vara säker på att den inte skulle skadas i min väska. När jag öppnade den så kändes produkten otroligt lyxig! Den bara skrek premium och jag kunde knappt fatta att den var min. En stor och fin retina skärm lyses upp och plattan startar. Efter man installerat den och ställt in en del inställningar så är det dags att börja använda sin nya produkt.

Så var mina första upplevelser med min iPad. Jag satt med den hela tiden och hade svårt att dra mig från den stora skärmen som lyder min minsta vink och är otroligt responsiv.  Men nu vidare till frågeställningarna. Vad använder jag min iPad till idag?

Man skulle kunna säga att iPad:en agerar som en snabbare och smidigare dator till surfande än vad min laptop gör. Ifall jag ska kolla vad som hänt i spelvärlden till exempel så händer det ofta att jag norpar åt mig min iPad och börja läsa. Den är snabb och det funkar mycket smidigt till att surfa runt på nätet med. Något annat jag använder den till är att plugga. Det är nog faktiskt det den fungerar bäst till. Jag laddar ner skoluppgifter från nätet och läser dem sedan i iBooks, en app som förvandlar alla tråkiga pdf:er till ungefär lika tråkiga digitala böcker. Mycket bekvämt att läsa och gör pluggandet lite enklare. Ett stort plus är att man kan zooma in på texter och texten är alltid knivskarp!

Men är den värt 4200kr?

Det korta svaret är... Nej. Nej, jag tycker inte det är värt att köpa en ny iPad för 4200kr i tanke på det man får. Detta är självklart upp till var och en men jag tycker att iPad:en's prislapp är för hög. Nuförtiden kan man få hyfsat kraftfulla surfplattor för en mycket billigare penning än 4200kr. Ifall du bara ska surfa med din platta tycker jag absolut att du ska titta på alternativen som finns. Det kan spara dig flera tusenlappar. Och ifall du väldigt gärna vill ha en iPad, kolla runt lite och jämför priser innan du köper. Funktionaliteten är i princip den samma på den nya modellen som på de äldre, så det kan vara värt att även titta på de äldre varianterna.

Jag kommer att skriva ett nytt inlägg där jag går in på appar som finns till iPad. Men det får bli en annan gång.

Ha de gott!

lördag 16 mars 2013

Hitchcock: Filmen om mannen bakom Psycho


Ifall man kollar på IMDb's top 250 lista för bästa filmer ser man att filmen Psycho ligger på 30:e plats (idag). Skaparen av Psycho, Alfred Hitchcock, är en välkänd och ikonisk regissör som satt stora spår i filmens historia. 2012 släpptes en biografisk film som handlar om Hitchcock's tid under inspelningen av Psycho. Dock släpptes filmen i år här i Sverige. I detta inlägg kommer jag avhandla mina tankar om denna biografi och även lite tankar om Psycho.

Hitchcock (2012)
Alfred Hitchcock är en speciell man. En riktig konstnärs-själ som gör filmer för konstens skull, och det är just dessa filmer som roar honom mest. Vid sin sida har han sin fru, Alma Reville som han ständigt bollar idéer med. Handlingen äger rum år 1959 när Hitchcock tar sig an utmaningen att göra en film av en bok med titeln Psycho. De flesta i Hitchcock's närhet har svårt att tro att Psycho kommer bli en storfilm och försöker få honom att strunta i den. Men Hitchcock har en vision som han vill förverkliga om han så förlorar allt han äger och har.

Filmen är mysig och tidsepoken representeras på ett utmärkt vis. Hitchcock spelas av Anthony Hopkins och hans fru Alma spelas av Helen Mirren. Deras relation med varandra känns väldigt professionell och de känns verkligen som ett gammalt gift par. De arbetar på filmer tillsammans men delar inte säng, något som är ganska talande för deras relation. Hitchcock vill hela tiden höra Alma's åsikter på det han gör och det är hon som ger honom tryggheten att fortsätta jobba.

Jag gillade verkligen filmen. Den kändes trovärdig och levererade en intressant historia om intressanta personer. Skådespelet håller högklass och det känns som om det lika gärna kunde varit den riktiga Hitchcock och Alma där framför kameran. Jag rekommenderar den för alla! Se den och luta dig tillbaka och låt dig bli tagen på en intressant resa.

Psycho (1960)
Den välkända duschscenen! 
Ett av Hitchcock's absolut största mästerverk. En film som blivit så ikonisk för både skräck och thriller genren. Det finns så otroligt mycket att säga om detta stycke filmhistoria men det känns som det mesta om denna film redan blivit sagt. Det ända jag kan tillföra är min egna åsikt. Och den kommer här:

Jag satt som på nålar! Och ändå hade jag hört ganska mycket om filmen innan, men ändå höll den mig väldigt intresserad och nyfiken på vad som komma skall. Att den är svartvit ser jag bara som något positivt. Det är svårt att sätta fingret på vad det tillför men det funkar, även idag, år 2013. Handlingen känns väldigt unik och det är något man inte ser speciellt ofta idag. Om man inte sett denna så tycker jag absolut att man ska se den, även fast man inte är något speciellt stort fan av skräckfilm (som jag själv inte är). Visst får man ha överseende med vissa saker, filmen är ändå över 50 år gammal. Man får se den för vad det är helt enkelt, och det är något väldigt, väldigt spännande! 

torsdag 14 mars 2013

PS3 handkontroll till PC? Javisst!

Gillar du att spela PC-spel med handkontroll? Njuter du mer av att spela ett gammalt lir på emulator om du sitter med en bekväm handkontroll i handen? Har du en Playstation 3-handkontroll liggandes? Då kan du koppla den till din dator och spela med den! Detta är en liten guide som hjälper dig att koppla in och spela med din PS3-handkontroll på datorn.

Steg 1. Koppla in handkontrollen till datorn med sladden som du vanligtvis laddar din handkontroll med. När den är inkopplad så installeras några drivrutiner. Dessa räcker dock inte för att du ska kunna spela med den.

Steg 2. Ladda hem programmet MotioninJoy som finns på adressen http://www.motioninjoy.com/download. Det finns länkar lite längre ner på sidan.

Steg 3. Installera programmet genom att följa instruktionerna.

Steg 4. Öppna programmet och gå in på fliken "Drive Manager". Där ser du din inkopplade handkontroll. Bocka i rutan och tryck på "load drive". Nu laddar du alltså ner ytterligare drivrutiner som kommer göra att du kan använda handkontrollen till din dator.

Steg 5. Klicka på fliken "Profiles". Nu ska din PS3-handkontroll finnas med i listan där det står "Connected game controller(s):" Klicka i din handkontroll i listan.

Steg 6. Välj "mode". Jag kör med "xinput default". Då används PS3-handkontrollen som en Xbox-kontroll och det funkar utmärkt till emulatorer (det är det jag använt min PS3-kontroll till hittills). När du valt "mode" kan du testa att kontrollen är installerad korrekt genom att köra en "Vibration Testing". Ifall allt funkar tryck "enable"!



Nu är du redo att använda din PS3-handkontroll till din PC. Hoppas denna guide hjälpte!




OBS: Jag var tvungen att stänga av och starta om min emulator innan själva emulatorn hittade kontrollen.

onsdag 13 mars 2013

Samsung Galaxy SIII mini: En liten historia

Min Samsung Galaxy SIII mini med Flip cover
Nu för tiden finns det så otroligt många smartphone's där ute så när det är dags att skaffa ny mobil vet man inte vart man ska börja leta. Många köper en iPhone för att de vet hur den fungerar, hur den ser ut och att den är stabil. Priset verkar inte spela så stor roll då även barn i åldrarna 10 till 15 har sina egna iPhone's. iPhone har blivit ett så starkt varumärke att många andra smartphone's hamnar i skymundan. Men några som tagit upp kampen mot Appel är Samsung. Deras Galaxy SIII hade sålt 30 miljoner* exemplar i november förra året, vilket är en imponerande siffra för en enskild smartphone-modell.

Efter sådana framgångar bestämmer sig Samsung för att experimentera lite med sitt starka varumärke som Galaxy SIII blivit. Och det är då Samsung Galaxy SIII mini kommer in i bilden.

SIII mini med Apex launcher installerad.
Samsung Galaxy SIII mini släpptes i november förra året och då med ett pris på ungefär 3500kr*, något som många ansåg för dyrt för hårdvaran i telefonen. Med specs som ligger ganska långt under SIII:an's prestanda så ser SIII mini ganska fjuttig ut. Men vid mellandags-rean 2012 så låg priset på ca 2300kr och det var då jag slog till! Min gamla HTC legend hade dragit sin sista suck och jag var på jakt efter en ny telefon. Något jag var säker på var att jag inte ville ha en iPhone utan en Andriod. Med detta i åtanke och med en students begränsande plånbok fick det bli en SIII mini.

Om man ska dra det kort så är jag mycket nöjd med min SIII mini. Alla nödvändiga funktioner finns där. Storleken på skärmen ligger på 4.0 tum vilket jag tycker är lagom. Jag når enkelt med en hand över hela telefonen. Kameran är inte direkt något att skryta med men den fungerar för att ta bilder på amatörnivå. En funktion jag tycker är genial är funktionen att skriva sms (och andra texter) genom att dra fingret över skärm-tangentbordet istället för att trycka. Fungerar perfekt när man ska skriva sms med bara en hand! Spel och appar flyter och fungerar bra. Den dubbel-kärniga processorn gör sitt jobb och det är mycket sällan något lagg uppstår.

En av fördelarna med Andriod är att man kan greja med det mesta i telefonen. Andriod är ett öppet operativsystem och du har därför otroligt många möjligheter att skräddarsy din mobil efter hur du vill ha den. Jag var exempelvis inte helt nöjd med utseendet på Samsung's gränssnitt TouchWiz och byte därför utseende men hjälp av en launcher. Nu har jag en mer Nexus känsla över mitt gränssnitt vilket jag tycker är betydligt snyggare och skönare.

Samsung Galaxy SIII mini håller verkligen måttet för sitt pris. Den kanske inte är något tekniskt monster men den har det man behöver hos en modern telefon idag. Så ifall du eller någon du känner är ute efter en billig och stabil smartphone, så kan det vara värt att titta på Samsung Galaxy SIII mini!


källor:
Original priset på SIII mini
30 miljoner sålda SIII i november 2012